X-MAS SPECIAL: NU TÄNDAS TUSEN JULELJUS MEN DANSKARNA GÅR ALL IN OCH TÄNDER FLERA MILJONER

2476436

På ytan är det ingen skillnad mellan Sverige och Danmark. Den ökade kommersialiseringen av julen är minst lika omfattande. Halloween och jul överlappar numer varandra ute i handeln. Pumpor, döskallar och spindelväv med plastspindlar behöver inte omedelbart ge vika för snöspray, chokladaskar, glitter och ljusslingor. Mitt i allt slår osmakliga, onödiga och numer etablerade kommersiella helvetescrescendot ”Black Friday”ner som en splitterbomb. I danska butiker säger man redan God jul i november och minsta lilla närbutik har i juletid ett större och mer omfattande pysselutbud än de svenska. Danskar älskar nämligen att julpyssla och tittar man lite närmare på danska julgranar kan man se fler hemgjorda dekorationer som pappershjärtan och girlanger. Ja danskarna verkar gå lite mer in för det här med julen och det börjar redan från den 1 december. Att fira jul har blivit både en rättighet och en skyldighet i Danmark.

I början av december ses vi hos min svåger på Nordsjälland. Släkten reser från hela Danmark, norra Tyskland, ja till och med från Grönland (det lät bra, han skulle ändå vara ledig hela december )för att pyssla och baka. Vuxna manliga släktingar ägnar sig åt origami på hög nivå,  viker avancerade små stjärnor av pappersremsor, medan deras tonårsbarn slitit sig från skärmarna och sätter nejlikor i apelsiner och knådar lera till kalenderljuset apelsinoch deras fruar spritsar småkakor och pratar om vem som ska göra vad till julen. Detta att man ses och pysslar tycker jag är jättemysigt men det vore totalt otänkbart i min egen familj. Jo, när vi var små eller  med kompisarna. I december är svenskarnas kalendrar  fulla av deadlines på jobbet, julavslutningar, möten med stjernebostadsrättsföreningen, adventsglögg, julbord, julklappsinköp, städning mm. Är det föresten inte lite väääl långt att åka tjugo mil för att julpyssla med släkten som man ändå ska fira jul med, eller åtminstone kanske se på annandagen? Vem orkar? Helst vill man bara mysa framför tv:n i joggingbyxor. Så ser man inte på det i min mans familj. Att familjen samlas och ”hygger”  är en självklarhet.

hygge2

Hygge-receptet för total lycka

Det världsberömda danska hygget är en del av den nationella identitet, hörnstenen i det danska samhällsbygget och anses vara en av orsakerna till att danskarna år efter år koras som väldens lyckligaste folk. Det är lika svårdefinierat som svenskans lagom för en utomstående men kan översättas som mys. Fredagshygge är Fredagsmys. Hygget är oftast förbundet med gemenskap, mys, spontanitet och kravlöshet. Nu är ju julen allt julekalenderannat är kravlös, speciellt hos de mycket traditionella danskarna. Jag vill påstå efter fyra år i landet att hygget är nedräkningen fram till jul, från den 1-24 december. Man tänder massa ljus i vintermörkret (förbrukar mest stearinljus i världen per person)dricker mycket och äter gott, pysslar och umgås. Man gör gåvokalendrar till barnen och danska julbord julefrokost med fri bar blir pricken över i:et. Mitt intryck är att danskar är mindre stressade runt jul. Medan svenskar bokar upp varandra på ”glöggfika”redan i september går det att ta en spontanöl med en dansk veckorna innan jul.

familien

Själva Julen-la familia på gott och ont

 Skulle man göra en diskursanalys av danska reklamutskick  i juletider skulle man som svensk nog komma fram till att det var lite väl fokus på gemenskap och familj. Ja, det osar rentav värdekonservatism och familjen som norm kan verka exkluderande. Många svenska vänner som är gifta med danskar vittnar om att man får hela familjen med på köpet (likt vilket sydeuropeiskt land som helst) och man tar högtider på största allvar; födelsedagar, guldbröllop, konfirmationer,  jul och påsk. Man umgås också mer över generationsgränserna. På en trettioårsfest kan både småkusiner, farföräldrar och mostrar vara inbjudna och julen handlar mycket om att fira med familjen. Jag hävdar, både fördomsfullt och lite avundsjukt att denna närhet skapar fler familjekonflikter. I jultider, när man vallfärdar i stora hjordar till föräldrahemmet blir det extra påtagligt. Tjafs om vem som ska sova var, ska göra vad, inte gör något, hur mycket man har haft i utlägg, att någon blivit besviken över julklappen eller inte likar någons inlägg på chevyFacebook till rena kartellbildning mellan olika falanger av släkten eller utfall av excentriska släktingar och inte minst ältande av gamla oförrätter verkar inte vara ovanligt. Min svenska familj ryker också ihop med jämna mellanrum men vi drar inte in morbror, ingifta fastrar, farfar och kusiner och det beror ju säker på att vi inte umgås i storfamilj så ofta. En ingift svensk väninnan vittnar om att facebookgruppen ”Jul2016” skapas redan i september. I den planerar man inte bara julen, man ventilerar också känslor. Syrligheterna haglade och det var skottpeng på den som lämnade gruppen. I min danska familj rök en mamma och vuxna dotter ihop för några år sedan. Det slutade med att en tredje familjemedlem betalade en konfliktmäklare för att rädda julen. Ett undantag men vittnar även om att det var viktigt att gå vidare för att rädda familjen och julen.julefrokost

När man frågar en dansk hur och med vem hen ska fira jul får man oftast inte ett svar. Vidare verkar det vara full aktivitet alla juldagarna och man har inte sällan tre sittningar med olika sällskap och innehåller det obligatoriska anka/flæskesteg på julafton, julbord på jul-och annandag och däremellan glögg och æbleskiver, dans och lekar kring julgranen, Risalamande med mandelgåva, paketleken och julklappsöppning. Det bästa är att man kan dela upp dessa dagar och aktiviteter mellan olika släktingar, få varandra i lagom dos och inte gör någon besviken. Detta är ju perfekt för en bonusfamilj. I Sverige firar vi allt på själva julafton med närmaste familjen och därför kan besvikelsen bli stor.

Att fira jul-en rättighet

stojbergJulen har också blivit en slags dansk kulturyttring, eller snarare rätten att få fira den. Att fira jul är att vilja bli integrerad enligt vissa nationella krafter. 2005 när en bostadsrättsförening i Kokkedal, som delvis bestod av muslimer, röstade emot en gemensam julgran och julfest utbröt ett ramaskri i landet. I år demonstrerade ”For Fridhed-mot den smygande islamiseringen av Danmark och Vestern” mot att Nørrebrogaden inte fick en julbelysning och menade att muslimerna på Nørrebro låg bakom. Tumult utbröt när”No Pegida” demonstrerade emot. Det sägs att de bakomliggande orsakerna till båda fallen lär ha varit rent byråkratiska dvs att ansökningar inte lämnats in i tid.

julehjemloseStorfamiljegemenskapen inte alla förunnat och det är inte heller alla som vill fira med familjen men ändå ha sitt julehygge. Restauranger och biografer anordnar alternativa julfirande. Frivilligorganisationerna har precis som i Sverige mycket att göra runt jul. Fattiga familjer får julpaket och hemlösa och ensamma kan uppsöka olika julfiranden. Skillnaden är att danska frivilligorganisationer fokuserar på just hyggen medan svenska organisationer lägger fokusen på att motverka missbruket VARFÖR SVENSKARNA BARA INTE HAR EN J-DAG. Därför har de flesta svenska tillställningar och härbärgen nolltolerans mot alkohol8025391-11indjulefestjpg. I Danmark är alkohol och mat en del av julfirandet och den enskilda ska kan bestämma själv. Punkt slut!

Ensamheten kring jul är inte längre skamlig, eftersom den är så vanlig. Vänner väljer att fira med vänner och fler och fler efterlyser personer på Facebook i Danmark att fira jul med. En ensamstående pappa efterlyste personer att fira jul med på Facebook och fick till sist många napp. Er I også alene på juleaften?.

ATT FOSTRA ETT BARN BLAND LÅDCYCKLAR, ELD OCH STYCKADE EXOTISKA DJUR

fa941314-f098-4336-90d2-a5e376c5c395

Ofräsche och politiskt inkorrekte Onkel Reje är danska barns favorit.

Jag älskar, älskar tanken på att mitt barn ska växa upp i Köpenhamn oavsett vad jag tycker om den ojämställda danska föräldraförsäkringen eller att mitt barn inte kommer att gå i en svenskspråkig skola. Mångfalden, friheten och det enorma utbudet av kreativa och lite tokiga aktiviteter och tv-program för barn tilltalar mig. Dessutom finns det en lite pragmatisk 70-syn på barnen i familjen, något som jag själv har vuxit upp med. Barnen följer med föräldrarna oavsett om det är för att handla eller gå på fest, oavsett om det är elva på förmiddagen eller elva på kvällen. Det är också påbjudet för föräldrarna att ta en öl på barnaktiviteter. Men när världens media förfasade sig över att diverse danska zoologiska parker slaktat och dissekerar söta giraffungar eller lejonungar eller matar det sistnämna med det förstnämnda inför små barn The Guardian, blir även jag totalt avtänd.

distortion_2011_630082aDet har varit fantastiskt att vara gravid och sätta barn till världen i denna fantastiska huvudstad. Inte för själva förlossningsvården skull utan för att jag och mitt barn/mage har behandlats som kungligheter. Folk har lämnat plats på säten, i hissar och i kollektivtrafiken. När man kommer med barnvagnen kommer folk gärna fram och pratar.Även om stan kryllar av barn. Bär man barnet i sjal får man många leenden (något jag inte upplevt i Malmö som ändå är en mindre stad och där sjal är mer ovanligt). Inte heller för att boendestandarden är särskilt hög. Köpenhamnare bor trångt och det finns inte en tillstymmelse till att flytta när andra barnet kommer. Detta gör dock att grannar känner varandra och barn kan få vänner i grannskapet. De köpenhamnska bakgårdarna och parkerna är fulla med sandlådor, gungor, små odlingar, hembryggda kojor, loppmarknader och utspridda leksaker som inte tas bort varje kväll. Ingen klagar eftersom det är ett barnkärt och lite anarkistiskt klimat. Barns lek får ta plats och danska föräldrar är inte så överbeskyddande och känslig för oordning som vi svenskar. Barnfamiljer, äldre och utslagna är lika vanliga förekommande i stadsbilden som unga, framgångsrika och ensamstående. I Stockholms innerstad upplevde jag att det inte riktigt var plats för barnen. Föräldrarna försökte in i det längsta att bo kvar innan man till sist kapitulerade och flyttade ut till radhus eller villa i exempelvis Sollentuna. Omsättningen på människor var stor och aldrig har jag sett bakgårdar eller parker som barnen fick ”ta över”. Efter ett visst klockslag på kvällen var dessutom både äldre och barn/barnfamiljer ”borttrollade”.

1444981027372

Dissekerar lejonungar eller censurerar barnböcker – att förbereda eller beskydda

Natur, frihet och realism är ett starkt inslag i både dansk kultur och barnuppfostran. Många danskar avundas den vilda, ändlösa svenska naturen och köper gärna torp i Sverige. Många har tom sålt allt de äger och lämnat storstaden för ett hippieliknande liv i de
bhn-skovuge-baere-i-floksvenska skogarna. Ur-och-skur-förskolor är mycket vanligt förekommande och små barn sover utomhus flera timmar per dag. Utlänningar har förskräckt bevittnat att danska föräldrar lämnar barnen i barnvagnen utanför caféer och restauranger, också i utlandet. Scoutrörelsen är stark och har inte samma töntstämpel som i Sverige. Barnen fortsätter gärna långt upp i åldrarna och många föräldrar är scoutledare.

Att barnen är med utan att de hela tiden är i fokus känns retro. För danska familjer är de viktigt att vara tillsammans och man tar gärna med barn på gatufester som Distortion eller Roskildefestivalen och har som sagt inget problem att dricka alkohol i barnens närvaro. Det verkar heller nästan inte finnas något som inte danska föräldrar pratar med sina barn om och föräldrarna anser att de själva vet vad som är bäst för deras barn, inte staten genom _____intet_navn____1028318alagstiftning eller moraliska pekpinnar. Det är därför danskar förfasar sig så mycket över censuren av svenska barnböcker och filmer eller normkritiska ”könlösa” dagis och begreppet ”hen”. Man menar att man själv är kapabel att välja vilken leksak man vill leka med eller vem man vill vara och tycker man att något är otäckt kan man gå därifrån eller säga ifrån. Uppfostran går mycket ut på att förbereda barnen för verkligheten och lära dem stå upp för sig själv och ha en åsikt. Mycket handlar också om att uppmuntra lusten att upptäcka, blir kreativ och lära sig mer genom lek, även om det är obehagligt. Föräldrarna är inte så överbeskyddande och barnen lär sig tidigt att cykla i svår trafik, fiska och göra upp eld och sova borta flera nätter (utan föräldrar) på skolläger. Ibland redan på förskolan. På Vestamagers naturområden kan föräldrarna bara låna med sig en ponny några timmar som barnen kan rida på. Ingen frågar efter ridvana eller försäkring.for_ldre_opdragelse_981735a

 Dansk barnuppfostran-en exportprodukt

Det finns säkert många orsaker varför vår syn på vad som är bäst för våra barn skiljer sig åt. Kanske påverkar olika erfarenhet av krig och ockupation, synen på individens och statens roller, Grundvigs inflytande,  när kvinnor började förvärvsarbeta eller välfärdsstaten  uppbyggnad. Oavsett land spelar ju givetvis föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst och boende en stor roll. Det finns dock 9780349414348mycket som är likt i våra länders barnuppfostran. Våra välfärdsmodeller, kollektiva kultur, synen på aga och icke-elitistiska skolsystem liknar varandra. Även i Danmark debatterar man fallande resultat i PISA-undersökningar, gränssättningar och curling-föräldrar (som den danske psykologen Bent Hougaard myntade) och överdiagnosticering av överaktiva barn. Däremot är den danska barnuppfostran ett större varumärke utomlands. Inte minst efter djurparks-incidenterna. Att danska folket blivit kårade till världens lyckligaste folk så många år i rad tror många utlänningar har att göra med barnuppfostran och inte den nordiska välfärdsmodellen . Boken »The Danish Way of Parenting« och familjeterapeuten Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn” har blivit riktiga bestsellers utomlands.

 

young_coupleonbikes_kids

I ett svenskt-danskt hem någonstans i Köpenhamn

Min danske man och pappan till mitt barn kan i alla fall inte förstå att jag inte tycker dissekering på danska zoo är en spännande och lämplig barnaktivitet. Han menar att människor och djur faktiskt dödar och äter bytet och det därför är bra om barnen ser att kött inte bara ligger färdigt i köttdisken. Det är ju minsann ingen som opponerar sig mot att barn ser att flera kilo fisk kastas till isbjörnar, sälar och delfiner, eller hur… Men älskling säger jag då, Vi äter ju inte lejonungar och giraffer. Det handlar ju inte om djurs lika värde, utan vad som är lämpligt för barn. Lejon och giraffungar ÄR söta och återfinns i Disneyfilmer och barnböcker. Man dödar något och begår i princip brott mot griftefriden med något som barnen identifierar sig med. Han förstår ingenting. De föräldrar som inte vill att deras barn ska delta kan ju säga nej. Ännu är vår baby för liten för att gå på någon annan aktivitet än babyrytmik. Konflikten skjuts till framtiden. Att förbereda eller beskydda är frågan.

 Eftersom jag inte har så mycket sammanhängande ledig tid som nybliven förälder och jag samtidigt träder in i en helt ny värld där jag måste reflektera mycket, har jag valt att starta upp en till blogg om mitt föräldrarskap i Danmark. Den kommer att lanseras den 1 oktober. Du kan följa den på : Moder Svea intar Danmark Denna blogg fortsätter att uppdateras när jag springer på intressanta ämnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

DRABBAS FOLKET AV FÖRSENINGAR-MEN LÅT DEM DÅ FÅ MUFFINS OCH PENGAR.

3547100

Den tjattriga, spanska, barnrika familjen har slagit sig ner på hela fyra säten runt mitt i det välfyllda tåget. Medan de mindre barnen slåss och de äldre spelar Youtube-videos på hög volym, passar föräldrarna på att ta en paus i föräldraskapet genom en antagligen välförtjänst tupplur. Hade jag varit på dåligt humör hade det varit frestande att avfärda familjen som en allt för livlig, sydeuropeisk kliché. Men jag är på strålande humör; tåget är nämligen i tid, vi har kört över bron, påsklovet stundar och min man väntar med bil på Kastrup för att hämta sin gravida fru med tunga matkassar. Tåget saktar in på Pepparholmen som så många gånger förr. Snart kommer tågföraren att ropa ut att vi väntar på signal för att få köra vidare. Den spanska pappan snarkar högljutt. Ingen av oss anar att inom kort kommer det att introduceras ett nytt stressfenomen i pendlarkaoset-ett problem som verkligen kommer att bli den sista spiken i kistan. Vi kommer hädanefter aldrig mer att kunna förutse någon form av störningsmoment men räkna med flera timmars försening-obehöriga på spåret.

I grund och botten behöver man varken vara rädd för at flyga eller åka hiss, men mer än tjugo minuter i en tågtunnel, utan information, skulle t.o.m. ge en utbrytarkung Europa-Spaniards-by-Polis-001
klaustrofobiska känningar som kallsvettningar och muntorrhet. I Stockholm har ju passagerare på eget initiativ tvingas utrymma tåg efter tre timmar i trettio graders värme, eller fått klättra genom taket på tunnelbanevagnar i en tunnel. Jag går in på diverse Facebook-grupper (den enda tillförlitliga statusuppdateringen) och får reda på att det är totalt stopp i trafiken. En tågförare går med raska steg mot sista vagnens förarkupé. Nej, nej det är nog bara inbillning. Tåget har ju passerat över bron. Den danska sidan har nu ansvar för ersättningsbussar och vi är ett stenkast från flygplatsen. Det visar sig heller inte vara någon som helst garanti längre och vi åker snopna tillbaka till Malmö på obestämd tid. Inga ersättningsbussar utlovas. Det finns troligen personer i trafiktunneln också. När tåget rullar åt ”fel håll”reagerar den spanska familjen och alla andra resenärer som riskerar att missa flyget och inte är insatt i pendlarkrisens nyckfullheter. Excuse me miss, what is happening, why are we going back?

image.aspx

Vackra Emporia-tack för att du finns.

Att inte förvänta sig något är att inte bli besviken

Det var tredje gången på två veckor som jag blev förpassad till Hyllie på obestämd tid. Emporia är dock att föredra framför Malmö C; butiker, sittplatser, matställen, avgiftsfria toaletter…..När man är gravid och man sitter med tunga matkassar och klockan börjar närma sig sju på kvällen och man har varit hemifrån mer än tolv timmar och maten man har köpt börjar lukta och mobilbatteriet är nere på tjugo procent. Då är situationen minst sagt hopplös. Då finns det inget annat att göra än att fälla en tår, äta upp ungarnas påskgodis och anklaga sig själv. Åh, vad dum jag var som inte åkte hem en timma tidigare utan nödvändigtvis skulle handla. Vad tjänade jag på det? 140 kronor och riktig ost? Åh, vad dum jag var som utmanade ödet och köpte färskvaror samt avtala en tid med min man. Att jag överhuvudtaget trodde att det går att överleva pendlarkrisen genom att försöka tänka positivt och peppa andra. Hur kan jag tro att jag ens överlever några veckor fram till föräldraledigheten. Varma, bittra, trötta tårar rinner ner för mig kind. Min man sänder mig uppmuntrande sms eftersom samtal kräver för mycket batteri. (jag glömde givetvis laddaren på jobbet).

Ologisk, holistisk logistik

Det minst frustrerande i att folk försöker att gå över bron till Sverige pga. id-kontrollerna är att det känns logiskt. Orsak och verkan. Ja och halverade avgångar, eftersom tågen behöver stanna till lite längre och då kan ju inte avgångarna vara för täta. Alla andra förklaringar där ENDAST id-kontrollerna och gränskontrollerna ges som förklaringen till förseningar och inställa tåg känns mer långsökta. Jag är verkligen inte någon lokaltrafik-logistik expert men borde det inte finnas massor av plats och tågsätt i och med färre Jernbane_311498aavgångar? Vissa tåg stannar inte ens på Kastrup och många kör med endast ett tågsätt. Inte har väl godstågstrafiken ökat? Förklaringen är att kontrollerna gör att fler tågsätt blir kvar på den danska sidan och att trasiga tåg inte hinner repareras. Detta kräver i alla fall för mig en längre förklaring, helst med Powerpoints. Att kontrollerna inte förenklar situationen är självklart men DSB fick anmärkning på detta redan i början av 2015 och storrenovering av de sexton år gamla tågsätten och omfattande spårarbeten har varit planerad sedan länge. spirit
Dålig logistik har tidigare resultat i förseningar och att tågtoaletterna inte hinner tömmas. Förseningarna eller totalstoppen beror oftast på infrastrukturella problem som signalfel och elfel. Skåne har uppnått bottenresultat när det kommer till förseningar i hela landet (Trafikanalys 2016). Väder och infrastrukturproblem anges som huvudorsakerna. Spåren är redan överbelastade och överfarterna över sundet otillräckliga för de ambitiösa planerna om en enad storregion. GRATTIS ÖRESUNDSBRON 15 ÅR, ELLER SKA MAN BÖRJA FÖRBEREDA SIG PÅ ATT SÄGA ”GREATER COPENHAGEN BRIDGE”? Ibland undrar man om inte trafikoperatörerna borde ta in ett medium som omväxlings skull, för det börjar bli lite för många märkliga incidenter.

Större plåster behövs på sårenplaster

Tack för att du fortsätter att pendla över Öresund med oss-vi känner med dig” basunerar

muta

Tack för frullen DSB.

Skånetrafiken ut och vill plötsligt ge oss femhundra kronor. DSB serverar muffins och smoothies en morgon. Jag kan förstå att trafikoperatörerna är desperata, de har fått betala dyrt för kontrollerna och upprörda resenärer, men att känna med oss pendlare och behandla oss som betalande kunder innebär faktiskt att göra sitt bästa för att underlätta för oss resenärer istället för att skylla allt på regeringen. Särskilt när man vet att kontrollerna kommer att fortsätta och att många av oss inte har något alternativ. Femhundra kronor är inte på något sätt ett plåster på såret för den tid och stress vi pendlare betalar med. Jag ser hellre att de ser över trafikplanerna så att avgångarna synkar bättre än att få ett engångsbelopp.

På morgonen, när mitt tåg kommer till Malmö C, avgår ett Pågatåg PRECIS mot Kristianstad på plattformen bredvid. Hinner jag med det, kommer jag i tid. Det handlar om fyra minuter. Ibland hinner man också, om man rusar upp till spår 4, att ta ett tåg som går mot Helsingborg och bara komma tio minuter för sent. Stannar jag kvar på tåget kommer jag minst 30 min för sent” Vi som ska till Lund innan klockan åtta är många, här är ett exempel på logistik som kan synkroniseras bättre”.

Att utrymma ett tunnelbanetåg efter två timmars väntan har många stockholmare upplevt.

Några gånger har Stockholms tunnelbana utrymts genom taket mitt i en tunnel

Kontraproduktiv Stockholmsfixering

Pendlingskaos skulle aldrig tolereras i Stockholm och regeringen i Stockholm sviker Öresundsregionen. Det är den stående hållningen i sociala medier och bland politiker. Som stockholmare och tidigare pendlare inom Mälardalen håller jag inte med. Det finns fenomen som Öresundspendlare aldrig behöver uppleva, som regelbundna självmord. Bara i Stockholms tunnelbana sker mer än två per månad, vilket kan stoppa trafiken i flera Unknowntimmar. Skillnaden är att det finns alternativ och SL sätter in ersättningsbussar från lokaltrafiken inte turistbussar från Helsingborg. Det finns heller ingen bro och ett annat land som man ska synkronisera med. Svenska regeringen sitter visserligen i huvudstaden men få ministrar är stockholmare och har inget med Stockholms lokaltrafik att göra. Det har däremot lokalpolitikerna, något som också finns i Öresundsregionen. Politiker arvoderas faktiskt för att föra regionens talan. Det gäller för dessa politiker att nå igenom bruset och det räcker nog inte att bjuda in ministrar eller skriva debattartiklar. Regeringen har nämligen varit i kris och handlingsförlamad sedan valet 2014 och kommer att genomföra en regeringsombildning senare i år av denna orsak. Har de överhuvudtaget gjort några större reformer (förutom flyktingöverenskommelsen) sedan de tillträdde? Kanske finns det också en del regionala utmaningar förutom lokaltrafiken som har dessa politikers fokus; projektet Greater Copenhagen, integrationen, MAXIV, arbetslösheten och skolresultaten. Därför är det mest effektiva uppnåbara målet att resenärer kommer över bron, pendlare som turister. Se till att det finns ersättningsbussar på Hyllie, gärna från lokaltrafiken (som i Stockholm) så man inte behöver ringa in bussar från Roines Turistresor (fiktivt namn) från Helsingborg.CIMG0061

Idag är det min sista arbetsdag. När jag i morse åkte över Öresundsbron var det somrigt varmt, vattnen låg som en spegel och i det soliga morgondiset såg jag skuggan av Turning Torso på vänstra sidan och vindkraftverken på den andra. Ett lastfartyg körde under bron och tåget var nästan tomt. Jag vill minnas mina år av pendling på det sättet; som en avkoppling, där jag både fick ätit min medhavda frukost och läst min morgontidning. Jag känner en enormt tacksam mot min arbetsgivare som låtit mig förlägga en del av min arbetstid hemma. Jag har nämligen inte rätt till gravidpenning eftersom Försäkringskassan inte inkluderar besvärlig pendling i riskfyllda eller krävande arbetsuppgifter. Jag hoppas att det blir bättre för er andra och att pendlingen om ett år blir lättare, eftersom jag då har ett litet barn. Annars är det jag som måste säga upp mig.Rosenbukett från nätet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VI HAR FÖRVANDLATS TILL TERMINATORS SOM INTE SKYR NÅGRA MEDEL FÖR ATT NÅ VÅR DESTINATION

Genom min flimrande röda terminatorskärm får jag genast syn på den gamla damen med rullatorn inne på ICA i Lund. På skärmens högra sida ser jag Öresundstågets tidtabell. Jag har exakt tjugofem minuter på mig att handla. Jag har inte längre några gastronomiska preferenser, utan väljer säkra halvfabrikatskort. Struntar i avokadon, hinner  ju inte klämma på den. Det har bildats långa trippelköer med irrationell kugghjulsprincip framför varje kassa. Tio minuter kvar. Damen med rullatorn orsakar ytterligare kaos när hon inte rullar fram till en ledig kassa. Herregud, varför kan inte pensionärer handla mitt på dagen! Långsamt och darrhänt ställer hon upp kaffegrädde, skorpor och kaffe på bandet. Åh nej, hon har rabattkuponger! Butiksbiträdet måste ringa ett samtal innan han konstaterar att rabattkupongen för skorpor inte gäller längre! Då vill damen inte ha dem! Kassabiträdet slå ut skorporna. Damen vill betala-kontant! Hon letar efter mynt och sedlar i sin lilla portmonnä. Fem minuter kvar. Min skärm blinkar ilsket och adrenalinnivån är på tant_med_rullator_50c8888a9606ee090c3de72cKilimanjaro-nivå. Damen vänder sig om och ler osäkert. Alla i kön ler snällt tillbaka. Inte jag. Jag kommer att missa mitt tåg. Jag har redan varit hemifrån i tolv timmar. Min familj väntar på mig. Min skärm föreslår att jag ska utplåna henne – pooooffff! När jag kommer springande uppför rulltrappan, som givetvis är avstäng ser jag att avgången är inställd. Alla avgångar till Köpenhamn är förresten försenade eller inställda p.g.a.  signalfel. Jag tar första bästa tåg till Malmö C  för att få vänta i värmen, som så många gånger förr.

Om jag fortfarande varit människa hade jag nog känt sympati med den gamla damen. Visst är det modigt att hon vågar sig ut och handla efter mörkrets inbrott! Hon kanske bara är ensam och vill komma ut bland människor. Men jag och många andra pendlare har de senaste månaderna förvandlats från stressade individer som värnar om  våra medmänniskor till pendlarterminators – rationella, själviska, mekaniska, halvrobotar som är programmerade till att finna den snabbaste vägen till slutdestinationen i pendlingskaoset. Vi terminators känner inte medmänsklighet och  är beredd på att likvidera människor som står i vägen mot målet eller som tar vår kraft; personer som står mitt i rulltrappan, som går långsamt ur tåget, som pratar i tysta avdelningen, som brer ut sina väskor, som är långsamma i ID-kontrollen, som krypkör tåget in på perrongen så man precis missar sin anslutning, som går på spåret och alla andra. Girigt och vant pressar vi oss fram mot den första ersättningsbussen som den vore den sista livbåten på Titanic. Kvinnor och barn eller gamla och gravida skonas inte. Vi har inte som Schwarzeneggers T-600, sänts tillbaka från framtiden av ett datasystem för att utplåna mänskligheten. Vi försöker bekämpa ett irrationellt system i nutiden för att själva överleva

Och de dödliga…

påse3Alla har inte förvandlats till terminators. Några dödliga känner sig fortfarande kränkta, ledsna och uppgivna. Vissa har blivit så desperata att de köpt en bil, bytt till långfärdsbuss eller sagt upp sig. Andra kanaliserar dessa känslor i diverse sociala forum och vissa försöker bekämpa systemet genom att hitta lagtext som stödjer en nordisk passfri union, Schengenavtal eller finstilta resegarantier. De sätter sig demonstrativt i 1 Klass eller trotsar ID-kontrolörerna. Många uttrycker ett konspirationsteoretiskt Stockholmsförakt eller ”Big-brother-fruktan”. Dessvärre är det också en del som också ger sig på tågpersonal och
kundtjänstmedarbetare. Det mest somatiska exempel är en kollega, som har utvecklat en kleptomani och stjäl de små skräppåsarna som finns på Öresundstågen-varje dag. Hon menar att de har den perfekta storleken för hennes lunchboxar. Hon längtar riktigt efter att bli upptäckt så hon får vräka ur sig sin frustration.Commuters-in-London-008

 

 

 

 

 

 

När pendling kan liknas vid tortyr

Långa pendlingstider, trängsel  och förseningar är normalt i en storstadsregion. I riktigt stora städer som Paris eller Beijing ser man till att bosätta sig på samma sida som man arbetar. Jag har under mitt femtonåriga arbetsliv prövat allt från veckopendling till gångavstånd. Jag har utnyttjat tiden till att arbeta, skriva, läsa, sova, äta och lyssna på musik. Det som möjliggör pendling är kontroll-att kunna planera sin tid så att resan blir meditativ. Många Öresunds-pendlare har pendlat i flera år, några före citytunnel och bron  och är därför inte särskilt överkänsliga. Situationen har verkligen förvärrats radialt sedan ID-kontrollerna infördes 4 januari i kombination med redan har svåra infrastrukturproblem.

2015-12-07-07-58-43Man kan faktiskt likna situationen vid dropptortyr. Ingen lider väl av att få en vattendroppe lite varstans på kroppen. Men spänns man fast, så man inte kan röra sig och får droppen på samma ställe, så att känselnerverna på det utvalda stället stimuleras så tätt och långvarigt att vattendroppen upplevs som oerhört smärtsamma, då lider man. Du vet att du kommer att komma för sent till jobbet eller hemmet varje dag, men du vet inte när eller hur länge. Kanske måste du byta till ersättningsbuss, eller bara vänta ett tag. Du vet att din resa kommer att bli oangenäm, men inte om det bara innebär att bli utan sittplats eller att du klaustrofobiskt måste stå vakuumförpackad med andra panikslagna passagerare under en resa med ett tågstopp på obestämd tid. Tågstopp som likt ett chanskort go-spacesi Monopol kan resultera i att du får utrymma tåget eller åka tillbaka flera stationer och vänta på en ersättningsbuss.

1D274907491343-today-bestcase-Parenting-is-Exhausting.today-inline-largeEftersom restiden redan fördubblats genom färre avgångar och troligen förtripplats genom förseningar och inställda tåg, måste du jobba hemma eller jobba över och du kan inte längre utnyttja tiden på tåget. Är du förälder är det svårt att hinna till lämningar/hämtningar och du kan inte ha huvudansvaret för matlagning etc, vilket tär på familjerelationerna. Du hinner inte till ditt yogapass, kan aldrig träffa vänner en vardag och  hinner inte varva ner innan sängdags. Du stressar för att hinna men det är dödsdömt att hålla avtal. När helgen kommer är du död. Droppen kommer, vi vet exakt var men inte när, vi sitter fast om vi inte köper en bil eller säger upp oss.

Min resa till Köpenhamn-Lund en vanlig morgon 6:30 (kan med fördel rappas):se_lokforare_11_756017a

Proppfullt på metron, knappt ens ståplats.( Många väljer numer bort Öresundståget till flygplatsen). Biljettkontroll-kontroll vid Femøren. Id-kontroll på Kastrup, biljettkontroll på tåget, tullkontroll, pass-kontroll i Hyllie, vänta länge, eventuell biljettkontroll igen.

Av på Malmö C. Skynda uppför rulltrappan för att ta ett tåg som avgår tidigare mot Lund, ny biljettkontroll, ibland extrakontroll.

Byte till buss vid Lund C. Alltid ståplats. Visa månadskortet, ibland extra biljettkontroll.

Passerkort, passerkort, passeeeeerkort. Fraaamme!

 Jag har försökt att lyssna på ljudböcker istället för att läsa, men jag måste hela tiden vara beredd på att visa upp diverse plastkort och störs enormt av högtalarsystemet som vrålar ut ursäkter om att tåget är försenat, att det ställs in, att det är gränskontroller eller hälsar nya passagerare välkomna och berättar om anknytning till andra tåg på minst två språk. Inte ens mellan tåget och bussen är man fredad. Trängsel och diverse individer och organisationer pockar på min tid eller pengar och hög karinOgatumusik stressar. Mitt körkort börjar redan bli nött i kanterna. Att jag är gravid gör att jag inte orkar springa till avgångar eller gå i trappor och avstängda rulltrappor längre och varken pendlarterminators  eller dödliga erbjuder mig  sin plats.

 Hemresan är ännu värre, trots att jag inte behöver gå igenom kontroller. På mindre än pressbyråntvå veckor har jag åkt ersättningsbuss tre gånger. Är det för att jag lyckats få bingo på
alla stora förseningar eller sker de så ofta? Tågen, oavsett om det är på morgonen eller eftermiddagen är proppfyllda och inte sällan kör det med ett tågsätt. Alla tiden på dygnet ska ju folk med stora väskor till Kastrup. Oftast tar jag första bästa tåg till Malmö C för att få vänta inomhus. Det är inte längre flyktingar som ockuperar Malmö C, det är sådana som jag som väntar på att komma hem och som kan hela Pocksetshops och Pressbyråns sortiment utantill och tröstäter 4 chokladbitar för tjugo kronor. Tur att Emporia i Hyllie finns som omväxling.

Nästa del om pendlingskaoset över Öresund publiceras den 30 april. 

 

 

 

 

BAKOM FLYKTINGKRISEN GÖMMER SIG EN NATIONELL IDENTITETSKRIS

När man bor i Danmark och pendlar till Sverige, åker man inte bara bokstavligt talat över en bro varje dag, man förvandlas  själv till en mellan två kulturer. Detta gäller inte minst flyktingfrågan, där mina länder är som natt och dag. När det då inträffade en ”flyktingkris” och öresundsregionen blir dess epicentrum, bränner man nästan ut sig av intryck, medial bevakning och i jakten på att försöka förstå varför de länder man bor i reagerar och hanterar detta som de gör. I flera månader har vi pendlare, varje morgon, trängt sig igenom flyktingmassor på tåg och centralstationer, sett barn leka i rulltrappor sent på kvällarna, medan deras föräldrar försöker bygga ett provisoriskt hem. Vi har sett hur frivilligorganisationer gått på knäna, hur överarbetande, extrainsatt myndighetspersonal förtvivlat försökt att fylla de gigantiska hålen i den ordinarie mottagningsverksamheten och hur poliser med dialekter från hela Sverige bett oss att visa ID-kort. När den svenska regeringen reagerade på krisen blev det så drastiskt och ogenomtänkt att relationen till både Skåne och Danmark blev frostigare än någonsin. Vi kan samtidigt se ett Sverige som håller på att genomgå en nationell identitetskris. Därför har min blogg tagit en så lång paus. Detta är det största som har hänt på länge, men det svåraste att sätta ord på.

222091261-toget

We shall over come….

Energin och solidariteten var på topp i början av september. Kanske behövde våra befolkningar den där kicken, som en motreaktion på de högerpopulistiska framgångarna i Europa. I sommarens danska val, där alla valprogram fokuserade på invandring, hade Dansk Folkparti (DF) seglade upp som segrare. I Sverige hade hovebanegaardSverigedemokraterna (SD) otippat blivit det tredje största partiet i valet året innan. En mer restriktiv hållning efter år av generös invandring började vinna terräng. Så kom bilden på den drunknade lilla pojken Alan. det var någons barn och denna någon var desperat. Mer död ville man inte förknippas med och gick man ur huse för att ta emot flyktingarna som vandrade igenom Europa. När Danmark ville registrera flyktingarna som var på väg till Sverige, blev det hårt kritiserade av både svenskar och danskar. Många körde ner leksaker och mat till Malmö Central eller löste flyktingarnas biljetter till Sverige. Frivilligkraften var enorm. Kunde man klara det under andra världskriget, kunde man väl klara det nu. Stefan Löfvén och Angela Merkert manifesterade att originalEuropa inte skulle ha några gränser mot människor som flyr från krig och det fanns kapacitet. Något som de rosades för, också bland danskar. Sverige tog minsann sitt ansvar och var hjältar, medan Danmark helt plötsligt spelade i samma division som Ungern dvs. bland länder som flyktingar ville undvika till varje pris. Danmark gav efter för opinionen och lät flyktingarna oregistrerat passera genom landet. Antalet flyktingar i Sverige tiodubblades för varje vecka och ordet kris och kollaps kom på tal.

 …byts ut mot förtvivlan och desperation

Redan i juni hade UNCHR varnat för att flyktingtillströmningen hade sexdubblats och det fanns inte någon tillstymmelse till minskning, tvärtom. Bidragen till FN:s arbete i närområdena hade kraftigt minskat och flyktingarna hade knappt mat för dagen. Det svenska malmöcentralmottagningssystemet var redan överbelastat 2012 och integrationen sämre än i grannländerna. Ofantlig brist på bostäder, låg sysselsättning bland utrikesfödda pga. svårigheter att matcha kraven på arbetsmarknaden, dåliga skolresultat och social oro i förorterna var ett faktum som trots dess allvar aldrig riktig kommit upp på den politiska dagordningen. Planerade flyktingboende började brinna i Sverige och attentat mot en invandrartät skola i Trollhättan fick en dödlig utgång. Även om Löfvén inte menade att det var ”hans Sverige” gick det inte att blunda för att förbluffande många inte stödjer den generösa flyktingpolitiken. Fler LO-anslutna visade sig rösta på SD än på S. Norska forskare hade tidigare kommit fram till att Sverige har flest högerextrema mordhändelse per invånare i hela Europa och detta hänger ihop med den bristfälliga integrationen och debatten. Men det är inte hela sanningen. Även om många i Sverige faktiskt är positivt inställd till ett mångkulturellt samhälle och invandring, är det få som stödjer en helt oreglerad invandring som man nu kunde se i början av flyktingkrisen och många är kritiska till att skära i biståndet, öka utlandslånen eller höja skatten för att finansiera den ökade flyktingströmmen eller  slopa minimilönen och kollektivavtalen för att skapa jobb. I tidningarna började debattörer fokusera på regeringens handlingsförlamning, det inskränkta debattklimatet och det redan gigantiska sociala utanförskapet.

680@80

Sverige förlorar sin hjältestatus

På Nordiska rådets möte i Reykjavik, fick Löfven kritik för sin asylpolitik. Tänk om alla de som kommer att hamna utanför samhället obehindrat börjar åka till grannländerna och försörja sig på svartarbete. Medan Tyskland började prata om att direktavvisa afghaner, försökte Sverige i det längsta att behålla ansiktet, men journalister, politiker och analytiker började betrakta landet som självdestruktivt, ja ett mardrömsexempel som delvis hade sig själv att skylla. Inte heller verkade det som de andra EU-länderna tänkte ta sitt ansvar. Schengens framtid och EU:s yttre gränser började istället diskuteras. Sverige införde då gränskontroller. Sedan kom terrorattentatet i Paris Terrorister kunde utan problem gömma sig bland flyktingarna och även till synes välintegrerade medborgare, rekryterades av IS. I Sverige skpnedkrekryterades flest IS-anhängare i Europa efter Belgien och igen fick den svenska flatheten en känga. Den svenska regeringen var splittrad. Ideologisk övertygelse stod mot pragmatism och oppositionens ökade stöd. Ett lagförslag om ID-kontroll röstades igenom i riksdagen. Detta för att strypa flyktingströmmen, utan hänsyn till hela Öresundsprojektet och dess tillväxt bygger just på gränslösheten.

larsløkke

”Business as usual” i Danmark

Till och med statsminister Lars Løkke började att rannsaka den egna asylpolitiken och mena att Danmark måste kunna ”se sig själva i ansiktet i framtiden”. Men de där första solidariska veckorna i september verkar inte nämnvärt ha påverkat den danska debatten. Många danskar skäms visserligen över politikerna och kritiserar märkliga lagförslag som försvårar för invandrare, men en politisk förändring är inte nära. Att vara solidarisk mot utsatta, arbeta mycket frivilligt, debattera och öppet förakta politiker och opponera sig mot att staten är vardagsmat. Även om många gör en insats för flyktingar är det är få som pratar om hur bra det är med invandring, som i Sverige. Man problematiserar gärna välfärdsstatens kapacitet och försvåringen av vissa gruppers integration, fastän Danmark endast mottagit 20 000 flyktingar och Sverige 175000 flyktingar i år. Just nu skiljer sig inte det svenska debattklimatet inte så mycket från det danska. I Sverige pratas det nu helt ogenerat om volymer, snabbare avvisningar, transportörsansvar och öka hjälpen i närområdet,  något som var otänkbart att diskutera för  tre månade sedan och antagligen försenade regeringens handlande.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Olika typer av solidaritetsideal och nationalism styr våra länder

Jag har många gånger försökt mig på att förklara danskarnas och svenskarnas olika syn på individen och samhället, något som är viktigt för att förstå vår olika syn på invandring. Professorn i historia, Lars Trädgårdh (#Sverige2050) redogör för två ideal inom solidaritetstanken. Nämligen den om solidaritet inom nationen och den gränslösa som handlar om globala mänskliga rättigheter. Per-Albin Hanssons tanke om nationen/folkhemmet innebar att de som ingår har rättigheter och löfvenskyldigheter. Medborgaren arbetar, betalar skatt och förtjänar sina sociala rättigheter, som vilket annat försäkringsbolag som helst. Man är solidarisk mot andra medborgare och skapar på så sätt jämlikhet. Man ska teoretiskt sätt känna mer solidaritet för en fattigpensionär i Umeå än en EU-immigrant. Trädgård menar att man i Sverige har blandat ihop dessa deal och därför ställs det krav på politiker att se till att de flyktingar som kommer med en gång ska ha samma rättigheter som medborgarna. De som inte tycker samma sak uppfattas som nationalister, främlingsfientliga och rasistiska, ja tom sympatisera med SD:s idéer. Utanförskapet förklaras av strukturell rasism. En riktig svensk är anti-nationalist. Därför har svenska flaggan på skolavslutningar och pompöst firande på nationaldagen varit tabu. I Sverige finns det däremot en annan typ av nationalism enligt professor i statsvetenskap Marie Demker. Nämligen den svenska demokratin, jämställdheten och de medborgerliga rättigheterna. Herman Lindqvist sade en gång att Sverige fortfarande ser sig som en stormakt dvs. mer annorlunda och bättre än andra länder. Detta har levt kvar och förstärkts i efterkrigstiden, då Sverige fick en unik diplomatisk ställning i världen utanför maktblocken. Sverige som inte deltog i kriget,  kunde tidigt exportera produkter till de sönderbombade länderna och  behövde därför arbetskraftinvandring. Sverige blev en stor förebild för många länder och hade en stark röst i FN. Stark USA-kritik, flirtande med socialistiska stater och de fattiga länderna beskyddare, gjorde Sverige till en hjälte. Det är en självbild som fortfarande lever kvar och som vi vill ha bekräftelse för. Den moderna svenska invandringen sträcker sig till 50-talet och fått stöd av alla partier, eftersom den behövdes för tillväxten. Därför är svenska politiker mer enade och positiva. De övriga nordiska ländernas invandring började främst på 80-talet och bestod då av flyktingar som hade svårare att komma in i mycket homogena samhällen.

DK

Danmark har en typisk klassisk nationalistisk hållning, där folket, språket och kulturen står i centrum och givetvis Dannebrogen som är världens äldsta flagga. Precis som i många andra EU-länder, tar dansk debatt utgångspunkt i nationen och det är ett fantastiskt land och med mycket solidaritet mot den som har ett medborgarskap, vilket inte  är så lätt att uppnå som i Sverige. Danmark har en generös välfärd med skyhöga skatter. Mycket av den danska flykting-och invandrardebatten har handlat om välfärden och den danska kulturen och identiteten. Många danskar upplever sig nu inpressad och intvingade i Tysklands och Sveriges gränslösa flyktingpolitik. Att Danmark de senaste 150 åren varit i krig och förlorat stor del av landet till Tyskland, varit ockuperade av Nazityskland och haft tre terrorattentat kan förklara misstänksamheten man har mot yttre hot. Mohammedkrisen uppkom för att några journalister ville testa yttrandefrihetens gränser. Fortfarande är danska debattörer och politiker fixerade vid muslimer, utomeuropeisk invandring och deras eventuella benägenhet att inte respektera danskarnas lagar, värderingar och kultur. Att prata om nationalism menar många  inte behöver vara kontraproduktivt, tvärtom, det kanske är lättare att klara integration om det finns en gemensam kultur med gemensamma symboler.

I flyktingfrågan förstår eller respekterar våra länder inte varandra. Danskar och Svenskar har dock visat samma  brinnande engagemang under flyktingkrisen, så där är det inte medmänsklighet som vi inte har gemensamt, utan vår syn på vår oss själva som nation.

Idag är det nyårsafton och jag har anledning att snart komma tillbaka till ämnet. På måndag börjar ID-kontrollerna på Kastrup. Sverige har helt plötsligt blivit ”bad guy” och den svenska regeringen kommer att få utstå mycket kritik när folk som redan har 15 timmars resväg kanske får 20 timmar och måste säga upp sig. Vi kan bara hoppas att 2016 blir ett mindre blodigt och mer hoppfullt år-för alla! Gott nytt år! Godt nytår!

 

 

 

 

GRATTIS ÖRESUNDSBRON 15 ÅR, ELLER SKA MAN BÖRJA FÖRBEREDA SIG PÅ ATT SÄGA ”GREATER COPENHAGEN BRIDGE”?

oresundsbron

När jag besökte Köpenhamn 2008, frågade jag vår skånske servitör, på den lilla restaurangen vid Nyhavn, vad han tyckte om att jobba i Danmark. Det var ju liksom såå supercooolt och exotiskt för oss stockholmare. Strålade och världsvan berättade han att det bara tog honom 50 minuter från dörr till dörr och när danska kronan steg, fick han ju löneförhöjning. Antalet resande över Öresundsbron toppade statistiken detta år men senare samma år drabbades världen av finanskrisen. Öresundsregionen drabbades extra hårt och är idag en av de restaurant3nordeuropeiska storstadsregioner som har minst tillväxt. 1 juli fyllde Öresundsbron fyllde 15 år och jag har också blivit en sådan där pendlare. Det spekuleras i tidningarna på båda sidor sundet, om bron verkligen ledde till det som politikerna hade hoppats på – en nordeuropeisk metropol med stark tillväxt och stor mobilitet. Man konstaterar att integrationen går trögt men ändå väljer politikerna att lansera regionen under det till synes krystade varumärket ”Greater Copenhagen”.

 Hur många gånger har jag inte åkt fram och tillbaka på den där Öresundsbron? 20111215241(Hypotetisk beräkning: 3 år X 300 dagar X t/r = 1800 gånger-minst). Jag önskar att jag hade kunnat skriva: ” jag aldrig slutar fascineras och ” ingen dag är den andra likt när det kommer till färgen på himlen och vattnet och havets aktivitet”. Det gör jag inte. Resorna har istället förvandlats till 1800 ”shades of grey”. Då syftar jag inte på de häftiga väderförändringarna, jag syftar på förseningar, nedgångna tåg och säten, toaletter ur bruk, överförfriskade gapiga kastrupresenärer i grupp, alla gigantiska resväskor och människor som inte får plats eftersom man bara kör halva tåg-set, tåg som tas ur trafik, dåligt spårunderhåll, nedrivna kontaktledningar. Och givetvis ……löv på spåren.645@70

Nej det är inte smidigt och det är verkligen inte billigt. Mitt månadskort Köpenhamn-Lund kostar nästan tre gånger så mycket som mitt månadskort i Stockholm som jag kunde åka från Södertäljer till Norrtälje med. Priset på resorna över bror avskräcker både turister och arbetssökande. Dagligen pendlar i genomsnitt 16000 människor över bron i tåg eller bil. Sedan krisen är antalet nere på 2005 års nivå. Förseningar och inställda tåg om vittnar om en allt för stor belastning på järnvägspåret. Det finns inte kapacitet till alla resenärerna. Ändå vill man att folk i regionen ska göra ännu fler resor för att stimulera arbetsmarknaden som är sällsynt dålig i Skåne. Det är inte så konstigt att mer än hälften av pendlare och turister faktiskt åker bil. Många som pendlar från Skåne-sidan får sällan en sittplats på morgonen.

 Men vilka möjligheter bron har givit ändå – en stark utveckling av sysselsättningen, fastighetspriser, nyföretagande och inflyttning i framför allt västra Skåne och tillströmmande arbetskraft till en växande dansk huvudstadsregion. Den danska arbetsmarkanden har varit lite tilltufsad efter krisen och skåningar inte lika lätt kunnat få jobb, men resande ökar igen och det ger ju lite ljus i tunneln under Pepparholmen.

sx086e48_1

Alla dessa gränshinder

Det är dock inte bara infrastrukturen och biljettpriserna som ställer till det. Det är allt för många skillnader mellan bostadspriser, löner, m.m. (Sydsvenska handelskammaren, Danskt näringsliv 2015).

Ja, att vara gränsgångare är komplicerat. Att starta ett företag eller extrajobba vid sidan av studier eller jobb i det andra landet är rena mardrömmen. Varken SKAT-Danmark eller Öresund Direkt kan ge enhälliga svar. Gränsgångaren gör bäst i att spara alla mail från handläggarna för att inte åka fast för bedrägeri eller gå miste om återbetalning av skatt. I år under det danska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet, har Öresundsregionens gränshinder fått ett starkt fokus. Eftersom en del av mantrat är ”tillväxt” ska man tillsätta en expertgrupp som ser över de 33 gränsinden som Öresundskommittén listat, besvärar pendlarna och som på lång sikt faktiskt skapar mindre tillväxt. Samtidigt vill bl.a. Dansk Folkeparti (DF) att man måste har arbetat i landet två år för att få barnbidrag för att motverka ”Socialbidragsturism” från fattigare EU-länder, så det kan bli lite motvind.

Oresund1

Kulturella gränshinder

Nej, här nere är skåningar verkligen inte halvdanskar. Danskar och svenskar är fortfarande exotiska för varandra. Det är betydligt fler svenskar som använder bron för pendling. De danskar som söker sig till Skåne gör det för att handla, gå till tandläkaren eller åka vidare till de småländska skogarna. Mina skånska vänner och kollegor kan fortfarande tala om weekendturer till Köpenhamn som weekendturer till London eller Stockholm och få av mina danska vänner ser Malmö som ett ställe att bara besöka en kväll. Köpenhamnsbaserade tidningar skrev mer om de restauranger som fick Michelin-stjärnor i Århus än i Malmö. Det är en del danskar som har flyttat till Skåne. I Sverige kan du tjäna mer än hälften på att köpa och registrera bil och köpa bostad. Danskarna blir dock färre och de har inte bara ekonomiska orsaker. Många som flyttade var unga och när barnen ska börja skolan, flyttar många tillbaka. Dessutom vet jag danskar som tycker att de missar hela det sociala i Köpenhamn, när de kommer hem ska de lära sig svenska och lära känna svenskar och många tycker de danska vännerna är dåliga på att besöka. Det är också fler svenskar som studerar i Danmark än tvärtom och det gjorde till sist att det fantastiska initiativet Öresunduniversitetet gick i graven. Danska universitet började ta ut avgift för svenska studenter som inte studerade hela sin utbildning där, utan endast vissa kurser. Det finns också olika sätt att värdera utbildning på och många tycker språket är svårt. Att bo i Danmark och jobba i Sverige är inte lönsamt, eftersom svenska kronan är svagare och lönerna lägre. Språket och kulturen gör också att många ex. malmöiter hellre skulle pendla till Helsingborg än till Köpenhamn. Dessutom är det en huvudstad som möter en mindre stad och i det finns det ju också kulturskillnader.


brand_intro
Ett nytt tufft namn- och en ny ambitiös strategi

Köpenhamn-Malmö-regionen har efter finanskrisen lägre tillväxt än motsvarande storstadsregioner som Stockholm, München och Hamburg. Därför har manpanikformat en ambitiös strategi: Malmö och Köpenhamn ska växa med 1000000 invånare vaddera och 20 000 jobb ska skapas och stärka varumärket ”Greater Copenhagen” före 2025 (Copenhagen-Malmö 2025). Där Malmö och Köpenhamn ska vara Skandinaviens ekonomiska centrum och befästa sin position som Europas största universitetsregion. Då behövs det ett fräscht tufft varumärkenamn, som Köpenhamns borgmästare Frank Jensen måste ha tänkt när han förslog namnet ”Greater Copenhagen.” Skepsisen var av naturliga skäl stor på den svenska sidan och det handlar ju också om att kunna samarbeta och komma närmare varandra, kanske tom en och annan maktkamp. Bara politikerna i Helsingborg var positiva och kanske handlar om en mer självklar närhet till Danmark. Greater Copenhagen är väl Greater-Copenhagen-Cannes-webbmindre förmätet än Stockholms namn ”Capital of Scandinavia” men i Skandinavien associeras ju ett namn som Copenhagen till smørrebrød, øl, urbana coola projekt, 68-1799-visningnordisk kök, Tivoli och Den Lille Havsfru och inte stadskärnan i Kristianstad, Systembolaget eller spettekaka? Därför tror jag inte att Öresundsregionen kommer att ändra namn på riktigt. Om det är lättare att marknadsföra regionen som Copenhagen på events i Shanghai och Dubai och billigare för då behöver man dela monter när man marknadsför regionen på investeringsmässor,  är det väl bara positivt.

Det kunde vara värre eller bättre. Här är alla namnförslagen:

  • The Oresund Region
  • Copenhagen Malmö Region
  • Medicon Valley (hos MVA)
  • Copenhagen-Malmö-Lund
  • The Copenhagen Sound region
  • Greater Copenhagen

 250px-Greater_coat_of_arms_of_Copenhagen.svg

 

Greater Copenhagen=the Region of North Europe

Det ryktas om att Öresundbron aldrig var tänkt som en regional satsning från Sveriges sida, utan nationell, med vetenskapen om att Danmark så småningom skulle få förbindelse med Tyskland (Artikel 21, Ö-avtalet 1991). Genom ett EU-medlemskapet och en bro skulle Sverige bli en del av Europa på riktigt. Fehmarn-Bält förbindelsen öppnar om tio år och detta gör det möjligt att frakta mer gods och kör höghastighetståg från Sverige genom Europa. När den förbindelsen är klar kommer belastningen på Öresundsbron att öka ännu mer. Bron finansieras med avgifter (avbetalad 2030) inte skattemedel och kommer nog aldrig att bli gratis eller ens billigare, utan kommer att finansiera nästa förbindelse över Öresund. I framtiden kan en resa till Hamburg från Malmö kan ta samma tid som till Göteborg. Regionen kommer kanske med rätta att heta-Greater Copenhagen ”The Region of North Europé” och bräcka Stockholm med hästlängder. Problemet att Öresundsbron idag, femton år innan, inte räcker för att tillgodose en mer integrerad arbetsmarknad, med ökad pendling. Den kan inte ens tillgodose 2005 års nivå resenärer. Hur ska man hinna bygga en eller fler nya överfarter på femton år, när man inte tagit ett enda spadtag eller ens gjort en riktigt plan. Men en sådan här dag ska vi inte vara pessimistiska. Grattis Öresundsbron 15 år!!champagne

 

 

 

Vad menar vi med en integrerad Öresundsregion?

759183554Om nu inte skåningarna är halvdanskar och Själlandsbor inte är inte halvsvenskar, är det väl ingen som är intresserad av en riktigt federal region? En region med två nationalstater där det inte pratar samma språk som exempelvis regionen Belgien-Frankrike. Det finns två valutor, olika regelsystem och det är en mindre stad som möter en huvudstad. Många tycker att svensk personal är trevligare än dansk och det har ju delvis med det att göra. Det finns en uppfattning i Danmark att Öresundsbron gynnar Skåne mest, men för danska arbetsgivare har det varit en välsignelse att de kunde anställa svensk personal, annars hade de inte klarat produktionen. Länderna kan klia varandra på ryggen. Det kanske finns en fördel att behålla två länder och olika valutor, man kan flytta runt och välja var man vill bo och arbeta utifrån konjunkturläge. Kanske kommer många danskar att flytta tillbaka om kronan blir svagare och kanske söker sig fler till Köpenhamn om den svenska arbetsmarkanden bli sämre. Bara man gjorde tog bort några av gränshindren och införde bekvämare och fler tåg.

 

MADPAKKEN- ETT OMVÄNT PERSPEKTIV PÅ FRIHET

 

 madpakke

Får du ångest av att förbereda matsäcken till ungarnas skolutflykter? Föreställ dig att du går upp lite tidigare varje morgon och gör en matsäck – var eviga skoldag, kanske till tre barn med olika dagsbehov. Tänk dig att du gärna vill ge dina barn varierad och hälsosam mat och att det inte finns uppvärmningsmöjligheter eller kylförvaring på skolan och därför blir rester från gårdagens middagsmat inte ett alternativ. Tänk dig alla små plastburkar, flaskor och lådor som kommer hem odiskade. För en svensk förälder kryper det troligen i kroppen av obehag eftersom det redan är besvärligt att förbereda de egna vuxenlunchlådorna. Var det inte för att man bara kunde smeta ner resterna av pasta-bolognesen i en plastlåda, skulle man troligen inte ta med någon matlåda alls. Detta verkar vara ett none-issue för danska föräldrar, att göra lunchlådor ”madpakke”till barnen, ses till och med som en symbol för frihet. ”Det offentlige skall ikke blande sig” vad deras barn skall ha till ”frokost”, för de vet det bäst själva. Dessutom blir det för kostsamt, för i Danmark är skolmaten inte avgiftsfri.

 Synen på standard

Många gånger förundras man över hur annorlunda standarden är i vårt danska grannland.  Det är mer smutsigt och slitet och fortfarande saknar de flesta lägenheter som byggts före 1965 hiss och många lägenheter har fortfarande delad dusch eller toalett. Trappgångarna är små och smala och att baxa upp större möbler är inte att tänka på. Danskarna klagar inte utan är vana att anpassa sig. När jag skulle gå med gamla kläder till Kirkens Nødhjelp, berättade den äldre damen som jobbar där frivilligt ,att hon skulle flytta ner till bottenvåningen i sitt hus. Hon orkade nämligen inte gå i trappor mer. Hon var så tacksam över att det blivit en lägenhet ledig i hennes förening, då behövde hon ju inte lämna sina trevliga grannar efter fyrtio år.

bambatant

Även om Sverige och Danmark har likande välfärdssystem, har den svenska standarden grundats i en tid då länderna vara mycket ojämlika. Sverige förhöll sig neutralt under andra världskriget och kunde i slutet av kriget exportera till de krigshärjade länderna, vilket blev mycket lukrativt, eftersom många länders  industrier och infrastrukturer var sönderbombade och människor hade mist allt. Sverige byggde på så sätt upp en fantastisk ekonomi. Det var precis i det här tidsskedet som skolmaten kom i fokus. Skolans roll skulle vara central i folkhemstanken, då den skulle fostra goda demokratiska samhällsmedborgare. Institutioner tog över ansvaret för barnomsorg och äldreomsorg i och med en ökad urbanisering och att kvinnorna i högre grad skulle ut på arbetsmarknaden. I samband med detta fattade riksdagen ett beslut om kostnadsfri skolmat 1945. Skolmaten skulle dessutom vara lagad, serveras med bröd, smör  och mjölk samt skulle stå för minst en tredjedel av dagsbehovet. (Att den har försämrats de senaste trettio åren, beror på ökade matpriser, oljekrisen och ökade lönekostnader) vilket gjorde att det inte heller blev samma press att laga varm mat på kvällen och ”söndagsmiddag” blev ett begrepp. Fokus på standard och rationalisering blev viktigt. Hemmets forskningsinstitut och andra standardinstitut bildades. Sverige hade med andra ord råd och tid att fokusera på detta tidigt, medan våra grannländer kämpade mot fattigdom. Givetvis var folkhemstanken även ett ideologiskt experiment som saknade motstycke i de andra nordiska länderna och som erkände staten som elitistisk expert. Värt att nämna är att Finland också var ett land som av någon anledning införde gratis skolmat (redan 1948,) medan de andra nordiska länderna behöll matlådan.

Andra prioriteringar

De senaste årens danska debatt om skolmaten har aldrig fokuserat på om skolmaten bör bli avgiftsfri, endast om kommunen eller skolorna bör införa obligatorisk lunch och hur det skall arrangeras då många skolor saknar tillagnings- eller uppvärmningskök. Argumenten för har istället fokuserat på vilka sociala färdigheter barn får av att äta samma sak och de barn som kommer från familjer med knappa resurser och blir beviljade gratis lunch från kantinen inte blir lika stigmatiserade. Om barnen dessutom kunde få vara med och laga mat, skulle det få ett positiv pedagogisk mervärde och resultera i framtida sunda matvanor. Den obligatoriska skollunchen skulle införas 2011, först i vuggestuen/förskolan och sedan i folkskolan. Detta mötte dock starka protester från föräldrar och barninstitutioner.Från att ha initierats som obligatorisk, blev det nu  frivilligt. Föräldrar ville gärna själv kunna välja  vilka dagar barnet skall äta skolmaten och vilka dagar de skulle få madpakke. De förskolor och föräldraföreningar som är mest positiva finns i huvudstadsregionen, medan föräldrar i ”provinsen” gärna vill fortsätta att göra matlådor till sina barn. Argumenten mot har mest varit ekonomiska, att det blir för dyrt och att billig mat har sämre kvalitet och högre pris än den medhavda. I huvudstadsregionen finns en större medvetenhet om matkvalitet och ekologi och ett större centralkök i huvudstaden kan producera till flera skolor och därmed sänka kostnaderna.

Det finns alltså tre argument mot att inte införa obligatorisk skolmat. Dels blir det för dyrt (upp till 900 kr per månad). Dels handlar det om en slags ideologisk protest mot en till synes stalinistisk tvångskollektivisering där staten försöker bestämma vad som är bäst för barnen, inte föräldrarna. Det sista är kanske lite överdrivet, men paradoxen i det danska samhället, som har världens högsta skattetryck men där staten inte får diktera vad som är bäst för den medborgarna genom skatter på fett, socker, tobak, alkohol, kommer jag att återkomma till i min blogg. Samt det sista, kvaliteten på maten kontra madpakken. En del föräldrar menar dessutom attt man faktiskt visar kärlek till sina barn genom att bre rågbröden varje morgon. Det har som sagt aldrig varit tal om att maten borde vara gratis och kanske först då skulle landet-där-folk-är – besatta-av-nedsatta –priser-på-livsmedel kapitulera och tycka det är en bra idé.

Avgiftsfri skola

Aldrig har jag stött på samtalsämnet ”krav på en avgiftsfri skola” i Danmark, vilket är en sådan het potatis i det svenska debattklimatet. När jag har nämnt det för mina danska vänner och kollegor tittar de oförstående på mig. Utbildningen är ju avgiftsfri och har man inte råd med en frukt kan man ju jobba frivilligt och hämta fallfrukt i folks trädgårdar eller liknande. När jag nämner orättvisan med att barn som kommer från resursfattiga förhållanden kanske varken får frukost, gratis skolmat eller näringsrik matlåda, anser många att socialtjänsten får hantera det. De flesta har säkert råd med ett äpple, men ”avgiftsfri skola” handlar om principer, vilket danskarna inte kan förstå.  Även om Danmark har ett högre skattetryck än Sverige, anser  man att det inte är statens roll att lagstifta i onödan och lägga sig i andras livsstil. Det finns dessutom en stor tradition av frivilligarbete, stor utbredd frivilligsektor och ett generöst välfärdssystem med bl.a. gratis sjukvård. Dessutom finns det många gratisaktiviteter, främst för barn och näringslivet ser till att det finns riktigt billiga alternativ i butikerna. Därför ses ingen som ett offer, det finns alternativ och man får själv ansvara för sin situation.  Danskarna vill inte ha pekpinnar, utan man får leva sitt liv lite hur man vill och man heller inte lägga sig i hur andra lever sitt liv. Ett givande och ett tagande. Det betyder inte att danskarna inte får mycket ekonomiskt hjälp eller klagar utan att det inte är lika mycket moraliserande i de här frågorna som i Sverige.

Det finns dock ljuspunkter för oss ”curlade” svenskar som jobbar och bor i Danmark – kantinen på arbetsplatsen. I Danmark investerar många arbetsplatser i en kantin som serverar billig och hälsosam mat. Detta är deras bidrag till sundare medarbetare istället för friskvårdsbidrag. Man kan få en fantastisk buffé med sallad och nybakat bröd för 20 kr. Då behöver man ju inte göra den där matlådan till sig själv varje morgon. Sedan jag började pendla till Sverige har det helt plötsligt blivit himla många matlådor som skall göras varje morgon och dessutom  har kravet på lagad mat varje kväll ökat. Även om jag tycker rågbröd är en genialisk pizzabottten, kan jag inte nöjas med det flera gånger per vecka. Jag har ju trots allt vuxit upp med: pytt-i-panna, falukorv, mandeltorsk, ugnspannkaka, fisk-i-form, ängamat, ärtsoppa-med-fläsk-och-pannkakor, köttbullor och makaroner, köttfärssås-och-spagetti, potatisbullar, blodpudding, korva stroganoff, raggmunk, kåldolmar, fiskpinnar, pannbiff, vad-huset-bjuder, ackompanjerat med Wasa Rågi med normalsalta Bredgott, äppeljuice och mellanmjölk till lunch.

FIRAR VI NÅGOT I DAG EGENTLIGEN?

Storm_811424aDummer! Vi firar ju midsommar i dag! Var inte så negativ, lite regn får man ju räkna med och juni månad 2015 är den kallaste någonsin. Lite sprit, midsommarstång och sång så blir det som vanligt. Nej, för oss som bor i Danmark och särskilt oss som är invandrare och inte fick rösta, är detta inte på inget sätt en dag att fira. En mycket mörk cynisk framtid och politiskt kaos kan detta land förvänta. Jag tycker politiskt riktigt synd om danskarna för första gången, UTAN att vara den där ”självgoda” ”politisk korrekta” svenska översittaren som är rädd för ”lite yttrandefrihet”. Jag är faktiskt orolig för hela Europas räkning. Politik (höger som vänster) som bygger på att hitta syndabockar för lågkonjunkturer och samhällsförändringar och försöker stoppa utvecklingen och resa tillbaka till en idealiserad tidsålder som aldrig riktigt funnits, är ingen substans att bygga bra på politik på och har resulterat i förödande konsekvenser i vår historia. 

De som känner mig vet att jag inte räds hettan i debatter. De som känner mig vet att jag inte är statsvetare av en slump. Jag älskar politik eftersom politik inte bara är partier, utan all interaktion som föregår dageneftermellan människor. Tyvärr har jag inte kunnat finna ett parti som passar mig och därför har jag ägnat mig åt olika sakfrågor. Moralpanik, dubbelmoral, korrekthet och lågt i tak är något som får varenda cell i min kropp att protestera. Allt för ofta har jag upplevt att de som menar att de står för en god sak, mångfald, yttrandefrihet och respekt, inte lever som de lär, så jag har lärt mig att bedöma människor utifrån vad de gör och inte vad de säger. Jag har svårt att haka i det svenska mottot ”att göra det rätta” som kommer från vår starka frikyrkorörelse. Jag har också känt att frysa ute partier som Sverigedemokraterna (SD) lego2inte är det bästa sättet eller ett demokratiskt sätt att hantera något som en så stor del av befolkningen tycker är viktigt, även om det är osympatiskt. När svenska debattörer menat att det gemytliga och liberala Danmark gick i graven 2001, är också något som fått mig att vilja protestera. Det är därför jag valde att skapa en blogg som bl.a. poängterar att vi svenskar inte kan förstå dansk mentalitet utifrån att utgå från oss själva och vilka orsaker det är till det. Detta är något jag fortfarande står för. Men efter att ha vaknat upp till det förfärliga danska valresultatet, där Dansk Folkeparti (DF) helt plötsligt blivit det andra största partiet och faktiskt har rätt att bilda regering, börjar rätt stora, tunga, orosmoln stiga upp på min himmel och jag vill bara dra täcket över huvudet och sova vidare. 
644x0(ByContainerAndImageFill_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Varför? 

Ja, hur kunde det bli såhär? Precis som jag hävdar i min sista blogg DET DANSKA VALFLÄSKET ÄR PÅ VÄG ATT BRÄNNAS VID handlar detta egentligen inte om invandringsfrågan, eftersom nästan alla partierna behandlade denna fråga i årets val. Ungefär som de svenska partierna förhöll sig till feminism i valet 2014. Nej, det handlar om rädsla för globaliseringen, urbaniseringen och för att mista välfärden och tryggheten. Valresultatet signalerar missnöje och protest, främst från glesbygden Sønderjylland och Sydjylland där stödet för DF var starkast. I mitt förra hävdade jag att danskarna 309cffdc429206d942be39bd1ab0d6d012ae9d16ansåg att valet mellan Helle och Lars Løkke var som att välja mellan pest och kolera. Att det var konstigt att Venstre inte lyckats vaska fram en ny kandidat på fyra år, när de förlorade valet 2011 och Lars Løkke nu är så impopulär opålitlig och skandalfylld. Venstres väljarna har nu verkligen sagt sitt och röstade DF istället. Partiet har upplevt det sämsta valet på många decennier och signat ner till det tredje största partiet. Ändå blir clownen troligen statsminister!!!!! Denna förbannade blockpolitik. Även om socialdemokraterna fick fler röster i 2011 och är det största partiet, har Venstre tillsammans med DF majoritet. Helle, som har avsagt sig partiledarskapet kommer att gå vidare till internationella toppjobb (dagens rubrik i Extrabladet: ”blondinen har stillet stiletterne”), medan Lars Løkke kommer att sitta som statsminister och veta att han har mindre stöd än någonsin och vara bunden till händer och fötter av DF som inte vill ingå i regeringen, men ha inflytande och troligen kommer att få allt de pekar på. En av Venstres viktigaste vallöfte handlar om att skära i de offentliga utgifterna. Det vill inte DF, de vill öka utgifterna. Lars Løkkes vallycka är nog rätt bittersöt idag, ja tom riktigt förnedrande. Nu är det för sent att avgå, skat!

326032

Men hur tänker väljarna egentligen? Partiledare för DF idag är Kristian Thulesen Dahl och inte skräcktanten Pia Kjærsgaard. Han är stilig, lugn, bildad och retoriskt mer vass och taktfull. När de andra partierna och framför allt Helle och Lars Løkke har skivats vem som bäst kan hantera invandringsfrågan, göra upp regler och segmentera invandrargrupper, har han mycket sakligt och eftertänksamt sagt att Danmark självklart skall rädda liv till varje pris. MEN fokuserat på var. De som behöver Danmarks resurser mest finns i gränsområdena till konfliktzonen och det är därför där resurserna ska sättas in för att rädda flest liv. Det är ju orättvist att Danmark ska premierar de få flyktingar som har råd att betala flyktingsmugglare med socialbidrag, bostad etc. Han har även poängterat att Danmark per invånare ger mer pengar än de flesta andra europeiska länder och det stämmer. DF slogan har kort och gott varit: ” Ni vet vad vi står för”. De som röstade på DF vill ha en stark offentlig sektor, kontroll vid gränserna och någon som värnar om Danmark och de som bor i landet. De kommer från båda blocken. De jylländska regioner som röstade på DF känner sig bortglömda och de är rädda för globaliseringen. Massor av industrijobb har försvunnit till Kina, massor av jobb inom offentlig sektor har försvunnit i och med regementens nedläggning och sjukhus centralisering,  polska och litauiska hantverkare gör jobben billigare och jobben skapas i Köpenhamn och Aarhus. Detaljhandeln och annan näring har slagits ut pga. närheten till Tysklands billiga gränshandel och den höga danska momsen. Lokala polisstationer har lagt ner och skapat otrygghet vid inbrott etc. som inte sällan begås av utländska ligor. DF vill skapa bättre förutsättningar i glesbygden, öka offentlig sektor och höja bidragen och kontrollera gränser och sätta upp övervakningskameror i varje stad. Det enda finansieringsförslag är minskad invandring. Varför inte rösta DF om inte annat för att protestera.

2-danskhed_p_01

Hur kommer framtiden att se ut?

Det är osäkert om DF kommer att vilja ingå i regeringen till sist. Det blir ju märkligt att ha blockmajoritet och inte vilja ha ministerposter. DF kommer i alla fall ha många krav. Det är framför allt fyra krav som Thulesen Dahl kommer att ställa till Lars Løkke Rasmussen och det gäller att göra mer skillnad på flykting-och invandringspolitiken, hårdare gränskontroller, reformering av Danmarks förhållande till EU samt att det inte skall skäras i välfärdsstaten. Den sista punkten är kanske det mest positiva för de som annars skulle röstat på vänsterblocket. Troligen kommer inte Venstre sträcka ut handen till det röda blocket för att undvika DF:s inflytande. DF ses tydligen som en naturlig del i det blå blocket. Helles avgång på valnatten visar att det inte finns någon återvändo. DF, precis som SD borde kanske ingå i det röda blocket, eftersom deras syn på välfärdsstaten och offentlig sektor är rent socialdemokratisk och S också framförde hårdare tag mot invandringen. I det här fallet skulle det ju också vara mer demokratiskt. Det är ju så väljarna valde.

Kraftig_bl_st_ramme_791457y

Hur kommer denna hårdnade retorik att påverka oss svenskar? Kommer skåningarna helt plötsligt att ses som parasiter för att de ”tar danskarnas jobb” på Field’s och Tivoli. Kommer vi att klumpas ihop med de andra EU-emigranterna och ses som några som kommer för att utnyttja välfärdssystemet eftersom det är mer generös i Danmark än i Sverige och danska kronan starkare? DF har ju redan föreslagit att man måste arbeta två år i Danmark för att kunna få barnbidrag. Kommer vi som pendlar varje dag kontrolleras hårdare på Öresundståget, kommer Tullen att bli ett permanent inslag? Kommer Danmark alliera sig med  7607182-Storbritannien i sin EU-kritik? De får vi se. Något som är säkert är att det kommer det bli kaos och stora diskussioner i Folketinget de nästa fyra år. Kanske lär vi oss något av det i bästa fall. För handlar detta om protester, så måste vi ta det på allvar och börja våga prata om hur vi vill ha det och inte bara hur vi inte vill ha det.

Jag firar lite grann ändå-min blogg fyller år

Jag har iallafall något att fira denna regniga dag, förutom midsommar. Min blogg fyller ett år champagneidag och att min drivkraft att fortsätta blogga om mitt svenska perspektiv i Danmark har vuxit sig mycket starkare efter valet. Jag gläds också ”vildt meget ”över att min blogg har över 1500 läsare och riktigt många av dessa är danskar i Sverige. Det mest populära inlägget har varit: VARFÖR SVENSKARNA BARA INTE HAR EN J-DAG så det är enormt motiverande och kul att fortsätta. Det är också ett fantastiskt sätt att bearbeta de iakttagelser och reflektioner som jag ständigt gör i min vardag. Det är ett roliga sätt att omvärldsbevaka helt enkelt!

Då jag skapade min blogg på midsommarafton förra året regnade det givetvis också och jag satt ensam i mitt kök på Vesterbro och väntade på att min arbetande man skulle komma hem(ja, man firar inte FullSizeRender-2midsommar 19 juni i Danmark). Nu sitter jag här, men inte ensam. Idag är det exakt ett halvår sedan jag fick min älskade katt Silke från djurhemmet Dyreværnet Dyreværnet och hon har på ett halvår gått från mager och rädd liten tjej med tufsig päls och hosta, till en välmående, självsäker primadonna. Nu vill Silke (och jag) att jag slutar blogga så vi kan börja äta frukost (IKKE FROKOST, GOD DAMN IT) och njuta den lilla midsommar-matkassen från Sverige och lyssnades på Evert Taube, Sator och Cornelius Wreswiijk.

sikle

Glad midsommar alla läsare!                                                        

 

 

 

PS! Danskt valfläsk-inte bara en metafor
När jag och min svenska väninna Lena skulle ut och äta igår upptäckte vi att danskar har en traditionIMG_5608-1 att äta fläsk och dricka öl när man valvakar. Våra män satt hemma och hade valvaka med stekt fläsk och valöl och vi förstod plötsligt varför. Man har med lite humor gjort om metaforen om tomma, feta, vallföften dvs. ”valfläsk” till något bokstavligt och gjort det till tradition. Vi beställde istället in en delikatesstallrik med olika skinkor och pratade politik hela kvällen. Aldrig hade vi kunnat gissa denna valutgång.

 godisfläskIMG_9120

 

 

DET DANSKA VALFLÄSKET ÄR PÅ VÄG ATT BRÄNNAS VID

 

fask22

Föreställ dig slutdebatten i det svenska valet 2014. Fredrik Reinfeldt mot Stefan Löfven. Tänk om Reinfeldt hade anklagat Löfven för att göra det attraktiv att gå på socialbidrag och att hälsa alla jordens asylsökande välkommen. Du skulle tänka att nu har han minsann sålt sig till Sverigedemokraterna (SD) för att vinna valet. Men om du då visste att det stod på Löfvens valaffisch ”Skärpta asylregler och fler krav på invandrare” OCH Löfven dessutom anklagar Moderaterna för att vilja släppa in arbetskraftsinvandrare från hela världen som skulle ta svenskarnas jobb. Hade du då inte satt din lilla svenska halvfabrikat-köttbulle i halsen? Socialdemokrati ska väl av något stå för allas lika värde och solidaritet? Givetvis skulle inte detta kunna ha hänt i det i det svenska valet. Istället stod dessa två timida herrar och var sams om det mesta och Reinfeldt uttryckte att han och ”Stefan” står sida vid sida mot rasismen. Men detta händer i vårt grannland Danmark just nu!          -2Den 18 juni är det helt plötsligt folketingsval i Danmark. Jag säger
plötsligt. En dansk statsminister kan tydligen bara utlysa ett val tre veckor i förväg under valåret och väljer det så klart när opinionen är som bäst. Danskarna firar ju inte midsommar som vi gör eller de flesta inte Ramadan, så det är liksom ingen ”big deal”. När valkampanjen endast är tre veckor blir valkampanjen intensiv och engagerande och ni som älskade tv-serien Borgen känner igen er i de starka politiska karaktärerna och utstuderade maktspelet. Folkektingsvalet och kommunalvalet är genialiskt nog inte samma år. När de är d8c821e0df22441b5cb776783a4b13602e29af10bad9db28a5e90b47102d6864kommunalval väljer man vad som påverkar vardagen och när det är folketingsval får ideologin och den nationella självbilden styra. I Danmark är det dessutom endast 2% spärr för partier att komma in i parlamentet och inte 4% som i Sverige, vilket gör att riktigt många partier kampanjar. Samtidigt så är det samma tråkiga blockpolitik som i Sverige, det står mellan två kandidater. Danmark har marginellt högre valdeltagande än Sverige, så valet är något som engagerar danskarna. Vem hinner trötta på en kort och kärnfull valkampanj?

schengen_udlaendingepolitik

Denna ständigt återkommande invandringsfråga

Även om fokusen är på tillväxt och offentliga utgifter, har det retoriskt sett inte sedan valet 2008 fokuserats så mycket på invandring. Samtliga partier lovar hårdare regler och tuffare tag mot invandrare, inte endast Dansk S_fb-card_ARBEJDE_1_922781yFolkeparti (DF) som förövrigt är mer rumsrent än Sverigedemokraterna (SD)eftersom det inte är sprunget ur vitmaktrörelsen utan bildats i Folketinget. Redan 2012 signalerade socialdemokraterna faran med social EU-turism, men det är främst terrorattentatet i februari och FV15_Venstre_presse_943131pflyktingsituationen på Medelhavet som har satt spår i valmanifesten. Man kanske kunde förvänta sig hårdare toner efter ännu en terrorattack. Men i Danmark har man diskuterat IS rekrytering på hemmaplan som alla andra länder. Man har rannsakat sig själv, pratat om extra element och inte lagt skulden på gemene invandraren. Dock debatteras det som vanligt friskt från alla håll och kanter i den danska debatten. Danska TV2 bjöd t.ex. in salafisten Adnan Avdic som öppet och stolt deklarerade att han och andra salafister uppmanade muslimer på nationalgatan att inte rösta. Detta eftersom profeten står över dansk grundlag. Detta resulterade i att flera muslimska församlingar och debattörer stod upp för demokratiska värderingar och ifrågasatte varför han vill bo i Danmark. Poeten Yahya Hassan som skrev en kontroversiell diktsamling om sin uppväxt i ett utsatt område, tänker kandidera till det nybildade Nationalpartiet. Ett parti grundat av andra generationens invandare, som fokuserar på välfärd och utlänningar i utsatta områden och vill ge balans i invandringsdebatten.

Valaffischer_folk-300x195800px-Christiansborg_and_election_postersPeter-Kofod

Valkampanjen – inget att förlora

Har man bara tre veckor på sig, gäller det verkligen att sticka ut och Dennis_Flydtkjær__jpg.mycket raffinerat använda media och olika evenemang. Lågmäldhet och taktfullhet kan man bara glömma. IMG_5496 innan valet börjar det danska Almedalen på Bornholm och i år beräknas besöksrekord. Några
PF-280515-Pindsocialdemokratiska folketingskandidater har skaffat konto på dejtingsiten Tinder och ”raggar” väljare, trots att de inte är singlar. Valaffischer är OK-Sander-Jensenkanskedet mest iögonfallande inslaget. Helt plötsligt efter 27 maj var gatan full av dem och inget mer än valaffischer indikerar på vad just din gata brukar rösta. Jag har alltid bott i radikala statsdelar. Årets snackis är utan tvekan den konservativa 51-åriga kandidaten John Erik Wagner som figurerar swagnerpritt språngande naken på sin valaffisch med orden ”Rösta på Wagner det lönar sig”. Jag har givetvis varit inne och kollat på hans vallöften, han vill ha gratis tandvård. Att anspela på sex i reklam är typisk dansk folkhumor.

 

larslökkehelle

Pest eller kolera

Ja, så känner förvånansvärt många danskar. Både Lars Løkke Rasmussen och Helle Thorning-Schmith har varit impopulära statsministrar och det egna partiet har krävt deras avgång. Vackra Helle, Danmarks första kvinnliga statsminister, som har en långa och imponerande politisk karriär, pol.mag i statsvetenskap, bor i de kultiga Kartoffelrækkerne på Österbro och är gift med en framstående brittisk politiker (Labour såklart) och talar flera språk flytande. Hon kunde vara en Birgitte Nyborg (Borgen), men har inte alls samma pondus. Hånad av det egna partiet för att vara svag och otydlig sedan hon tillträdde. Hon har kallats ”tårta-dekoration”. Hennes popularitet har ökat sedan hon både lyckats hålla ihop landet i finanskrisen och efter terrorattentatet. Kanske handlar det om ren sexism, för karlakarlen och juristen Lars Løkke som också har en imponerade politisk CV, har varit involverad i lite väl många skandaler, både som minister och statsminister, men sitter kvar. Eftersom Lars Løkke verkligen har varit i blåsvädret och Venstre förlorade valet 2011, kunde man ju tänka sig att Venstre skulle ha god tid på sig att få fram en ny kandidat. I Sverige skulle man inte ta några chanser, han hade fått gå redan vid första misstanke. Lars Løkke har låtit sin arbetsgivare betala både privatresor, kasinobesök, kläder och limousiner. När han var hälsominister var han öppet storrökare. Partiet fick dessutom betala sanering av ett hotellrum eftersom han inte ville röka utanför och betalat hans privata rökrum på Christiansborg. Som ordförande för den danska miljöorganisationen GGGI, reste han i Business-Class och bodde på lyxhotell OCH tog familjen med. Men han är en man som säger sin mening-utan krusiduller, sådant älskar danskar. Årets val fokuserar inte så mycket på moral och ideologi. De båda kandidaterna måste kämpa för att framstå som starka ledare som kan hålla ihop ett land och valfläsket på flera miljarder och löften om ”hårdare tag” ska övertyga väljarna. Det starka och tongivande danska näringslivet tror på Løkke och de röda väljarna tror på Helle. Helle måste dessutom sätta stoppa de negativa opinionssiffrorna för socialdemokratin i Europa. Innan Lars Løkke riktigt hunnit bygga upp förtroende hos väljarna övertyga väljaren, utlyser hon val. Smart! Det är ett riktigt rysarval, dött lopp, mätningarna är nästan 50/50.

flask22-2

Väljarna vill ju bara prata om välfärdsstaten

Riktigt mycket omdebatterat valfläsk lovas i årets danska val. Bränt fläsk smakar ju trots allt mer än kokt. Det danska debattklimatet har aldrig liknat det svenska och därför kan man inte heller förvänta att kandidaterna, kampanjerna, ideologierna, engagemanget hos väljare, och budskapen är detsamma. Även om valfläsk oftast är tomma löften, få man inte glömma att detta ska spegla vad väljarna vill ha, de ska mutas. Vad väljare vill ha skiljer sig inte så mycket mellan länderna, vi förpackar det bara annorlunda och våra politiker är visionslösa. Frågan om hur välfärdsstaten bör se ut och ängslan för sänkt levnadsstandard, gömmer sig i debatten om vård, skola, omsorg, invandring, vinst i välfärden, tillväxt, arbetslöshet, utförsäkringar mm. Många känner sig otrygga och pessimistiska. Både SD och DF har på kort tid vuxit till det tredje största partiet men det betyder inte att alla som röstar på dessa är rasister eller att etablerade partier inte vill befatta sig med invandringsfrågor. I Danmark pratar ju alla partier om invandring, men populariteten för DF ökar ändå. Kanske fyller dessa extrempartier på högerkanten ett behov hos många väljare som inte de andra partierna kan tillgodose. Alla fokuserar på välfärdsamhället: högern tycker att det är för paradise-awake-dec-22-2005kostsamt och omhändetagande, vänster på att öka den offentliga sektorn, men ingen fokuserar på att återskapa det trygga, traditionella samhället som en gång fanns och där det var enkelt att leva. Där det inte handlar om att höja eller sänka skatter, utan att bibehålla värderingar och traditioner eftersom man fruktar globalisering och förändring. Allt går för snabbt. Det finns många andra som vill prata om välfärdssamhälle, som inte förknippar invandrare med något hot, utan menar att utmaningen är att fortsätta att kunna erbjuda bra bostäder, gratis utbildning och vård, skäliga löner, studiemedel och pensioner, även om fler behöver nyttja systemet. Den nordiska välfärdsmodellen bygger ju på en icke-global värld, där exporten är ohotad och industrin blomstrar och alla arbetar och betalar skatt och därför står den inför utmaningar. En välfärdsstat bygger på solidaritet (att jag gör om du gör)och är exkluderande mot dem som inte är medlem, vilket de danska socialdemokraterna belyser. I Sverige blir många politiker och debattörer som vill prata om dessa utmaningar anklagade för att ”fiska i grumligt vatten” och gå SD:s ärenden. Detta borde vara en av de viktigaste valfrågorna för både politiker och väljare. Hur kan vi bevara vårt fina system? I Sverige har dock politikerna istället valt att sopa frågan under mattan, i Danmark har politikerna valt att blåsa upp den till oproportionerlig storlek med fel fokus.

Valdeltagandet 2011 var 87,7% i Folketingsvalet. Jag hoppas det blir ännu större i år! 

 Du har väl inte missat blogginlägget om det svenska valet 2014: VI JÄMFÖR INTE ÄPPLEN OCH PÄRON UTAN EN MASSA OLIKA EXOTISKA FRUKTER

YTTRANDEFRIHETEN ELLER HETS MOT FOLKGRUPP-EN POLITISK VATTENDELARE DEL 1

je

12 människor dog på Charlie Hebdos redaktion för exakt en månad sedan. Dessa praktiserade yttrandefrihet på ett sätt som inte passade alla. År 2010 kunde det ha varit Jyllands-posten, som hämnd för att ha publicerat tecknade bilder av profeten Mohammed. Något ”Je-suis-Charlie-fenomen” inträffade aldrig. Trots att fyra av attentatsmännen hade svenskt medborgarskap och Stockholm nyligen hade drabbats av en självmordsbombare, vände Sverige Danmark ryggen med attityden ”Je-suis-absolut-inte-Danmark”. Var det för att attentatet inte lyckades? Ville Sveriges regering använda sitt neutralitetspolitikska kort och skydda de egna medborgarna och exportindustrin eller tyckte man helt enkelt att Danmark förtjänade detta för sin invandringskritiska politik och fanatiska syn på yttrandefrihet? Utanför Eurovision-området är vi tydligen inte särskilt lojala.

Precis när jag hade avslutat min januari-blogg om Grönland, inträffar det fasansfulla attentatet mot den vänstersatiriska tidningen Charlie Hebdo i Paris. Att få möjlighet att blogga och sprida åsikter i de sociala medierna är ett privilegium. Det är också ett ypperligt tillfälle att politiskt resonera kring mina länders olika syn på yttrandefriheten, som mest kommer till uttryck genom debatt om prostitution, feminism och invandring. Som gränsgångare står man mellan två parter som med skräckblandad förtjusning talar om varandras brister. Danskarna vill gärna sätta den tillrättalagda svensken på plats genom att provocera och svensken förfarar sig över danskarnas hårda och ociviliserade debattklimat. Tonen har avsevärt skruvats upp efter publiceringen av Mohammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten. I två delar kommer jag att fördjupa mig i varför danskarna och svenskarna har så olika syn på yttrandefrihet.

590767-editorial-journal-danois-jyllands-posten

Mohammedkarikatyr-krisen

Nej, Jyllands-posten (J-P) publicerade inte bara tolv stycken anstötliga bilder på profeten Mohammed, som en del i den ökade invandrar-och-inte-minst-islam-fientligheten i Danmark i och med Dansk Folkepartis (DF) ökade popularitet. J-P gick ut och bad tecknare att fritt teckna profeten, eftersom många konstnärer och journalister erkände att de inte vågade förekomma med namn i artiklar eller satir rörande islam. En dansk författare skulle bara skriva en faktabok om profeten Mohammeds liv och kunde inte hitta en illustratör som vågade medverka med sitt namn efter mordet på den nederländske regissören Theo van Gogh och Pim Fortuyn. Det hade dessutom skett flera överfall i Köpenhamn under föreläsningar om koranen. J-P ville testa yttrandefrihetens gränser och skapa debatt. Även om alla bilder inte var grova som Kurt Hedegaards, utlöste detta en internationell kris och bojkott av danska varor i de muslimska länderna. Några av tecknarna hamnade på Al-Qaidas dödslista och fick gå under jorden. I Sverige fördömde både journalister och politiker publiceringen och menade att det rörde sig om osmakliga provokationer och inte yttrandefrihet. Samtidigt försökte man förebygga en likande kris i Sverige, genom att utrikesministern fick ett webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas webbtidning och bad ambassadörer om ursäkt för deras räkning. När Anders Fogh Rasmussen vägrade att be om ursäkt och hänvisade till pressfrihet blev han kritiserad av Göran Persson. Fredrik Reinfeldt bjöd senare in ambassadörerna från en rad muslimska länder till en ”dialog”. Egyptens ambassadör lämnar in en kravlista på att bl.a. kriminalisera islamafobi som en del i att modernisera yttrandefriheten och en del andra ifrågasätter västerländsk demokrati. Vi fick sedan vår egen Mohammed-kris i och med publiceringarna av Vilks-teckningarna i NerkesAllehanda och även svenska flaggor brändes. Sverige stod inte upp för sig själv eller Danmark den gången eller 2010, lika lite som vi stod upp för Salman Rushdie på 80-talet. Många av de som då kritiserade J-P har säkert besinningslöst ”likat” ”Je-suis-Charlie” på Facebook utan att reflektera över att Charlie var en av dem som stödde J-P.

Frankrikes president, som av någon blivit hånad i Charlie som en svag ledare med liten snopp, fördömde kraftigt dådet:” den som angriper Charlie, angriper också hjärtat av den franska republiken”.

Det förväntas att ett lands demokratiska ledare står upp för landet och yttrandefriheten, när det blir hotat. Det kräver både styrka, starkt ledarskap och en ”gigantisk snopp eller snippa”.

islamkritik_f2

Alltid rött alltid rätt? Vänsterns politik ifrågasätts

Oavsett om det rör sig om en diktatur eller demokrati har satirteckningar, metaforer och dikter varit ett sätt att kringgå censur. De karikatyrer av amerikaner och judar som sprids i många muslimska länder är tom för grova för Charlie, men kanske enda legitima sättet att få uttrycka sig. Religion-satiren som bibliska karikatyrer kommer ursprungligen från intellektuella socialistiska kretsar och avtog i och med sekulariseringen av Europa. Charlie var en vänstersatirisk tidning, som drev och var kritisk mot alla religioner. Trots detta menar många att en tidning som Charlie aldrig skulle kunna publiceras i våra länder.  I vår skandinaviska länder sägs vänstern ha haft en mer kulturrelativistisk och multikulturell ansats som försvarat kulturell mångfald-också religionsutövning, än i övriga Europa. Detta har setts som en klassfråga. Minoriteter ses som offren och bör beskyddas och skonas från majoritetens satir, provokation och kritik. Att vara en minoritet betyder att man inte förväntas ha kulturell, ekonomisk eller politisk makt och man får inte sparka på någon som redan ligger ner. Minoriteter förväntas också rösta på dessa partier som står för dessa synsätt. Både i Sverige och i Danmark har vänsterns politik ifrågasatts den senaste månaden i samband med attentatet. Många menar att decennier av vänsterpolitik har möjliggjort radikala grupperingar, som inte behöver eller tål att ifrågasättas. Politikens kulturredaktör Rune Lykkeberg (2015) problematiserar detta och menar att det är svårt att se den muslimska minoriteten i Danmark som svag under Mohammed-krisen, eftersom de blev stöttade av hela den muslimska världen. Dessutom är det ju inte alla i en minoritet som är undertryckta och man kan vara del av flera gemenskaper. Många känner sig låsta och förtyckta av den egna gruppen eller samhället för de också vill vara en del av majoriteten.I svensk media anklagas hela vänstern för att beskydda just islamism, det pratas gärna om rasism i riksdagen men inte om salafism i förorten eller hatbrott anses endast kunna begås av majoritetsbefolkningen. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har speciellt fått kritik för deras samröre med radikala grupper som Muslimska Brödraskapet och inte tar förföljelsen av judar på allvar.

Bostadsminister Mehmet Kaplan har även fått kritik för hans uttalande efter attentatet mot J.P: Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga (…) där en utsatt grupp provoceras och där man på förhand skulle förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet. Många menar att en person som har den inställningen inte är en Charlie.

Båda Charlie och J-P hävdar att de endast ville provocera fundamentalister, inte muslimer generellt. Det är ju vanliga, moderata muslimer eller brobyggande imamer som märker av pressen från politisk islam.

  

censorship-ben-heine-e1310571538188

Yttrandefrihet är trots allt yttrandefrihet

Jag förstår båda ländernas perspektiv i krisen.  Även om det är lite märkligt  att en -icke-statirisk tidning som J-P helt plötsligt publicerar Mohammed-karikatyrer, dvs. endast driver med islam, skal man inte vika sig för hot mot yttrandefriheten. Givetvis bör den demokratiska debatten hålla en anständig ton. problemet är kanske att en anständig ton upplevs som ett gummibegrepp som kan tänjas. Varför skall just religiös känslighet värderas högst? Folk kan ju bli kränkta av lite allt möjligt. Samtidigt måste vi ju, i yttrandefrihetens namn, acceptera att det finns personer som är emot abort, samkönade äktenskap, kvinnliga präster och att de också har rätt att utrycka denna åsikt. Vi skall också kunna konsten att balansera debatten så att den inte används till uppvigling, likt Tyskland på 20-talet eller underblåsa näthatet. Vi skall samtidigt skydda minoriteter men framför allt dem som inte vill hänge sig 100 % till en grupps normer, annars misslyckas all typ av samexistens. Vänner har försökt få mig att förstå muslimers reaktion genom att jämföra det med en karikatyr där kungen våldtar prinsessan Estelle. Jag tror inte många svenskar skulle provoceras av att det är kungahuset, vi skulle fördöma den för att det rör sig om ett övergrepp mot ett barn som inte kan försvara sig. Alla Mohammed-karikatyrerna var förresten inte grova, de råkade avbilda profeten.

southpark2010 mordhotades Comedy Central för att de planerade att ha ett Mohammed-tema i sitt 200 avsnitt av South Park, även om profeten Muhammed inte visades. Tittarna fick se en heltäckande björndräkt som sades innehålla Muhammed men senare visade sig vara jultomten i förklädnad. Konstigt nog brydde sig ingen när Muhammed faktiskt avbildades i det 68:e ”South Park”-avsnittet ”Super best friends”, där han leder en superhjältegrupp à la X-Men tillsammans med bland andra Jesus, Buddha, Krishna, Moses och mormonkyrkans grundare Joseph Smith, men det var innan 11 september, mycket har hänt. South park är Charlie Hebdo mer än någon annan, ingen skonas.

Jyllands-posten är den enda av de stora danskar tidningarna som inte avbildat Charlie Hebdos karikatyrer. Redaktionen är bevakat och tre medarbetare står med på Al-Qaidas 9-i –top-dödslista, vilket utgör en tredjedel. Man vågar inte för sin egen säkerhet publicera vilket fått kritik från de andra tidningarna. Har våldet segrat?