X-MAS SPECIAL: NU TÄNDAS TUSEN JULELJUS MEN DANSKARNA GÅR ALL IN OCH TÄNDER FLERA MILJONER

2476436

På ytan är det ingen skillnad mellan Sverige och Danmark. Den ökade kommersialiseringen av julen är minst lika omfattande. Halloween och jul överlappar numer varandra ute i handeln. Pumpor, döskallar och spindelväv med plastspindlar behöver inte omedelbart ge vika för snöspray, chokladaskar, glitter och ljusslingor. Mitt i allt slår osmakliga, onödiga och numer etablerade kommersiella helvetescrescendot ”Black Friday”ner som en splitterbomb. I danska butiker säger man redan God jul i november och minsta lilla närbutik har i juletid ett större och mer omfattande pysselutbud än de svenska. Danskar älskar nämligen att julpyssla och tittar man lite närmare på danska julgranar kan man se fler hemgjorda dekorationer som pappershjärtan och girlanger. Ja danskarna verkar gå lite mer in för det här med julen och det börjar redan från den 1 december. Att fira jul har blivit både en rättighet och en skyldighet i Danmark.

I början av december ses vi hos min svåger på Nordsjälland. Släkten reser från hela Danmark, norra Tyskland, ja till och med från Grönland (det lät bra, han skulle ändå vara ledig hela december )för att pyssla och baka. Vuxna manliga släktingar ägnar sig åt origami på hög nivå,  viker avancerade små stjärnor av pappersremsor, medan deras tonårsbarn slitit sig från skärmarna och sätter nejlikor i apelsiner och knådar lera till kalenderljuset apelsinoch deras fruar spritsar småkakor och pratar om vem som ska göra vad till julen. Detta att man ses och pysslar tycker jag är jättemysigt men det vore totalt otänkbart i min egen familj. Jo, när vi var små eller  med kompisarna. I december är svenskarnas kalendrar  fulla av deadlines på jobbet, julavslutningar, möten med stjernebostadsrättsföreningen, adventsglögg, julbord, julklappsinköp, städning mm. Är det föresten inte lite väääl långt att åka tjugo mil för att julpyssla med släkten som man ändå ska fira jul med, eller åtminstone kanske se på annandagen? Vem orkar? Helst vill man bara mysa framför tv:n i joggingbyxor. Så ser man inte på det i min mans familj. Att familjen samlas och ”hygger”  är en självklarhet.

hygge2

Hygge-receptet för total lycka

Det världsberömda danska hygget är en del av den nationella identitet, hörnstenen i det danska samhällsbygget och anses vara en av orsakerna till att danskarna år efter år koras som väldens lyckligaste folk. Det är lika svårdefinierat som svenskans lagom för en utomstående men kan översättas som mys. Fredagshygge är Fredagsmys. Hygget är oftast förbundet med gemenskap, mys, spontanitet och kravlöshet. Nu är ju julen allt julekalenderannat är kravlös, speciellt hos de mycket traditionella danskarna. Jag vill påstå efter fyra år i landet att hygget är nedräkningen fram till jul, från den 1-24 december. Man tänder massa ljus i vintermörkret (förbrukar mest stearinljus i världen per person)dricker mycket och äter gott, pysslar och umgås. Man gör gåvokalendrar till barnen och danska julbord julefrokost med fri bar blir pricken över i:et. Mitt intryck är att danskar är mindre stressade runt jul. Medan svenskar bokar upp varandra på ”glöggfika”redan i september går det att ta en spontanöl med en dansk veckorna innan jul.

familien

Själva Julen-la familia på gott och ont

 Skulle man göra en diskursanalys av danska reklamutskick  i juletider skulle man som svensk nog komma fram till att det var lite väl fokus på gemenskap och familj. Ja, det osar rentav värdekonservatism och familjen som norm kan verka exkluderande. Många svenska vänner som är gifta med danskar vittnar om att man får hela familjen med på köpet (likt vilket sydeuropeiskt land som helst) och man tar högtider på största allvar; födelsedagar, guldbröllop, konfirmationer,  jul och påsk. Man umgås också mer över generationsgränserna. På en trettioårsfest kan både småkusiner, farföräldrar och mostrar vara inbjudna och julen handlar mycket om att fira med familjen. Jag hävdar, både fördomsfullt och lite avundsjukt att denna närhet skapar fler familjekonflikter. I jultider, när man vallfärdar i stora hjordar till föräldrahemmet blir det extra påtagligt. Tjafs om vem som ska sova var, ska göra vad, inte gör något, hur mycket man har haft i utlägg, att någon blivit besviken över julklappen eller inte likar någons inlägg på chevyFacebook till rena kartellbildning mellan olika falanger av släkten eller utfall av excentriska släktingar och inte minst ältande av gamla oförrätter verkar inte vara ovanligt. Min svenska familj ryker också ihop med jämna mellanrum men vi drar inte in morbror, ingifta fastrar, farfar och kusiner och det beror ju säker på att vi inte umgås i storfamilj så ofta. En ingift svensk väninnan vittnar om att facebookgruppen ”Jul2016” skapas redan i september. I den planerar man inte bara julen, man ventilerar också känslor. Syrligheterna haglade och det var skottpeng på den som lämnade gruppen. I min danska familj rök en mamma och vuxna dotter ihop för några år sedan. Det slutade med att en tredje familjemedlem betalade en konfliktmäklare för att rädda julen. Ett undantag men vittnar även om att det var viktigt att gå vidare för att rädda familjen och julen.julefrokost

När man frågar en dansk hur och med vem hen ska fira jul får man oftast inte ett svar. Vidare verkar det vara full aktivitet alla juldagarna och man har inte sällan tre sittningar med olika sällskap och innehåller det obligatoriska anka/flæskesteg på julafton, julbord på jul-och annandag och däremellan glögg och æbleskiver, dans och lekar kring julgranen, Risalamande med mandelgåva, paketleken och julklappsöppning. Det bästa är att man kan dela upp dessa dagar och aktiviteter mellan olika släktingar, få varandra i lagom dos och inte gör någon besviken. Detta är ju perfekt för en bonusfamilj. I Sverige firar vi allt på själva julafton med närmaste familjen och därför kan besvikelsen bli stor.

Att fira jul-en rättighet

stojbergJulen har också blivit en slags dansk kulturyttring, eller snarare rätten att få fira den. Att fira jul är att vilja bli integrerad enligt vissa nationella krafter. 2005 när en bostadsrättsförening i Kokkedal, som delvis bestod av muslimer, röstade emot en gemensam julgran och julfest utbröt ett ramaskri i landet. I år demonstrerade ”For Fridhed-mot den smygande islamiseringen av Danmark och Vestern” mot att Nørrebrogaden inte fick en julbelysning och menade att muslimerna på Nørrebro låg bakom. Tumult utbröt när”No Pegida” demonstrerade emot. Det sägs att de bakomliggande orsakerna till båda fallen lär ha varit rent byråkratiska dvs att ansökningar inte lämnats in i tid.

julehjemloseStorfamiljegemenskapen inte alla förunnat och det är inte heller alla som vill fira med familjen men ändå ha sitt julehygge. Restauranger och biografer anordnar alternativa julfirande. Frivilligorganisationerna har precis som i Sverige mycket att göra runt jul. Fattiga familjer får julpaket och hemlösa och ensamma kan uppsöka olika julfiranden. Skillnaden är att danska frivilligorganisationer fokuserar på just hyggen medan svenska organisationer lägger fokusen på att motverka missbruket VARFÖR SVENSKARNA BARA INTE HAR EN J-DAG. Därför har de flesta svenska tillställningar och härbärgen nolltolerans mot alkohol8025391-11indjulefestjpg. I Danmark är alkohol och mat en del av julfirandet och den enskilda ska kan bestämma själv. Punkt slut!

Ensamheten kring jul är inte längre skamlig, eftersom den är så vanlig. Vänner väljer att fira med vänner och fler och fler efterlyser personer på Facebook i Danmark att fira jul med. En ensamstående pappa efterlyste personer att fira jul med på Facebook och fick till sist många napp. Er I også alene på juleaften?.

ATT FOSTRA ETT BARN BLAND LÅDCYCKLAR, ELD OCH STYCKADE EXOTISKA DJUR

fa941314-f098-4336-90d2-a5e376c5c395

Ofräsche och politiskt inkorrekte Onkel Reje är danska barns favorit.

Jag älskar, älskar tanken på att mitt barn ska växa upp i Köpenhamn oavsett vad jag tycker om den ojämställda danska föräldraförsäkringen eller att mitt barn inte kommer att gå i en svenskspråkig skola. Mångfalden, friheten och det enorma utbudet av kreativa och lite tokiga aktiviteter och tv-program för barn tilltalar mig. Dessutom finns det en lite pragmatisk 70-syn på barnen i familjen, något som jag själv har vuxit upp med. Barnen följer med föräldrarna oavsett om det är för att handla eller gå på fest, oavsett om det är elva på förmiddagen eller elva på kvällen. Det är också påbjudet för föräldrarna att ta en öl på barnaktiviteter. Men när världens media förfasade sig över att diverse danska zoologiska parker slaktat och dissekerar söta giraffungar eller lejonungar eller matar det sistnämna med det förstnämnda inför små barn The Guardian, blir även jag totalt avtänd.

distortion_2011_630082aDet har varit fantastiskt att vara gravid och sätta barn till världen i denna fantastiska huvudstad. Inte för själva förlossningsvården skull utan för att jag och mitt barn/mage har behandlats som kungligheter. Folk har lämnat plats på säten, i hissar och i kollektivtrafiken. När man kommer med barnvagnen kommer folk gärna fram och pratar.Även om stan kryllar av barn. Bär man barnet i sjal får man många leenden (något jag inte upplevt i Malmö som ändå är en mindre stad och där sjal är mer ovanligt). Inte heller för att boendestandarden är särskilt hög. Köpenhamnare bor trångt och det finns inte en tillstymmelse till att flytta när andra barnet kommer. Detta gör dock att grannar känner varandra och barn kan få vänner i grannskapet. De köpenhamnska bakgårdarna och parkerna är fulla med sandlådor, gungor, små odlingar, hembryggda kojor, loppmarknader och utspridda leksaker som inte tas bort varje kväll. Ingen klagar eftersom det är ett barnkärt och lite anarkistiskt klimat. Barns lek får ta plats och danska föräldrar är inte så överbeskyddande och känslig för oordning som vi svenskar. Barnfamiljer, äldre och utslagna är lika vanliga förekommande i stadsbilden som unga, framgångsrika och ensamstående. I Stockholms innerstad upplevde jag att det inte riktigt var plats för barnen. Föräldrarna försökte in i det längsta att bo kvar innan man till sist kapitulerade och flyttade ut till radhus eller villa i exempelvis Sollentuna. Omsättningen på människor var stor och aldrig har jag sett bakgårdar eller parker som barnen fick ”ta över”. Efter ett visst klockslag på kvällen var dessutom både äldre och barn/barnfamiljer ”borttrollade”.

1444981027372

Dissekerar lejonungar eller censurerar barnböcker – att förbereda eller beskydda

Natur, frihet och realism är ett starkt inslag i både dansk kultur och barnuppfostran. Många danskar avundas den vilda, ändlösa svenska naturen och köper gärna torp i Sverige. Många har tom sålt allt de äger och lämnat storstaden för ett hippieliknande liv i de
bhn-skovuge-baere-i-floksvenska skogarna. Ur-och-skur-förskolor är mycket vanligt förekommande och små barn sover utomhus flera timmar per dag. Utlänningar har förskräckt bevittnat att danska föräldrar lämnar barnen i barnvagnen utanför caféer och restauranger, också i utlandet. Scoutrörelsen är stark och har inte samma töntstämpel som i Sverige. Barnen fortsätter gärna långt upp i åldrarna och många föräldrar är scoutledare.

Att barnen är med utan att de hela tiden är i fokus känns retro. För danska familjer är de viktigt att vara tillsammans och man tar gärna med barn på gatufester som Distortion eller Roskildefestivalen och har som sagt inget problem att dricka alkohol i barnens närvaro. Det verkar heller nästan inte finnas något som inte danska föräldrar pratar med sina barn om och föräldrarna anser att de själva vet vad som är bäst för deras barn, inte staten genom _____intet_navn____1028318alagstiftning eller moraliska pekpinnar. Det är därför danskar förfasar sig så mycket över censuren av svenska barnböcker och filmer eller normkritiska ”könlösa” dagis och begreppet ”hen”. Man menar att man själv är kapabel att välja vilken leksak man vill leka med eller vem man vill vara och tycker man att något är otäckt kan man gå därifrån eller säga ifrån. Uppfostran går mycket ut på att förbereda barnen för verkligheten och lära dem stå upp för sig själv och ha en åsikt. Mycket handlar också om att uppmuntra lusten att upptäcka, blir kreativ och lära sig mer genom lek, även om det är obehagligt. Föräldrarna är inte så överbeskyddande och barnen lär sig tidigt att cykla i svår trafik, fiska och göra upp eld och sova borta flera nätter (utan föräldrar) på skolläger. Ibland redan på förskolan. På Vestamagers naturområden kan föräldrarna bara låna med sig en ponny några timmar som barnen kan rida på. Ingen frågar efter ridvana eller försäkring.for_ldre_opdragelse_981735a

 Dansk barnuppfostran-en exportprodukt

Det finns säkert många orsaker varför vår syn på vad som är bäst för våra barn skiljer sig åt. Kanske påverkar olika erfarenhet av krig och ockupation, synen på individens och statens roller, Grundvigs inflytande,  när kvinnor började förvärvsarbeta eller välfärdsstaten  uppbyggnad. Oavsett land spelar ju givetvis föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst och boende en stor roll. Det finns dock 9780349414348mycket som är likt i våra länders barnuppfostran. Våra välfärdsmodeller, kollektiva kultur, synen på aga och icke-elitistiska skolsystem liknar varandra. Även i Danmark debatterar man fallande resultat i PISA-undersökningar, gränssättningar och curling-föräldrar (som den danske psykologen Bent Hougaard myntade) och överdiagnosticering av överaktiva barn. Däremot är den danska barnuppfostran ett större varumärke utomlands. Inte minst efter djurparks-incidenterna. Att danska folket blivit kårade till världens lyckligaste folk så många år i rad tror många utlänningar har att göra med barnuppfostran och inte den nordiska välfärdsmodellen . Boken »The Danish Way of Parenting« och familjeterapeuten Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn” har blivit riktiga bestsellers utomlands.

 

young_coupleonbikes_kids

I ett svenskt-danskt hem någonstans i Köpenhamn

Min danske man och pappan till mitt barn kan i alla fall inte förstå att jag inte tycker dissekering på danska zoo är en spännande och lämplig barnaktivitet. Han menar att människor och djur faktiskt dödar och äter bytet och det därför är bra om barnen ser att kött inte bara ligger färdigt i köttdisken. Det är ju minsann ingen som opponerar sig mot att barn ser att flera kilo fisk kastas till isbjörnar, sälar och delfiner, eller hur… Men älskling säger jag då, Vi äter ju inte lejonungar och giraffer. Det handlar ju inte om djurs lika värde, utan vad som är lämpligt för barn. Lejon och giraffungar ÄR söta och återfinns i Disneyfilmer och barnböcker. Man dödar något och begår i princip brott mot griftefriden med något som barnen identifierar sig med. Han förstår ingenting. De föräldrar som inte vill att deras barn ska delta kan ju säga nej. Ännu är vår baby för liten för att gå på någon annan aktivitet än babyrytmik. Konflikten skjuts till framtiden. Att förbereda eller beskydda är frågan.

 Eftersom jag inte har så mycket sammanhängande ledig tid som nybliven förälder och jag samtidigt träder in i en helt ny värld där jag måste reflektera mycket, har jag valt att starta upp en till blogg om mitt föräldrarskap i Danmark. Den kommer att lanseras den 1 oktober. Du kan följa den på : Moder Svea intar Danmark Denna blogg fortsätter att uppdateras när jag springer på intressanta ämnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

VI HAR FÖRVANDLATS TILL TERMINATORS SOM INTE SKYR NÅGRA MEDEL FÖR ATT NÅ VÅR DESTINATION

Genom min flimrande röda terminatorskärm får jag genast syn på den gamla damen med rullatorn inne på ICA i Lund. På skärmens högra sida ser jag Öresundstågets tidtabell. Jag har exakt tjugofem minuter på mig att handla. Jag har inte längre några gastronomiska preferenser, utan väljer säkra halvfabrikatskort. Struntar i avokadon, hinner  ju inte klämma på den. Det har bildats långa trippelköer med irrationell kugghjulsprincip framför varje kassa. Tio minuter kvar. Damen med rullatorn orsakar ytterligare kaos när hon inte rullar fram till en ledig kassa. Herregud, varför kan inte pensionärer handla mitt på dagen! Långsamt och darrhänt ställer hon upp kaffegrädde, skorpor och kaffe på bandet. Åh nej, hon har rabattkuponger! Butiksbiträdet måste ringa ett samtal innan han konstaterar att rabattkupongen för skorpor inte gäller längre! Då vill damen inte ha dem! Kassabiträdet slå ut skorporna. Damen vill betala-kontant! Hon letar efter mynt och sedlar i sin lilla portmonnä. Fem minuter kvar. Min skärm blinkar ilsket och adrenalinnivån är på tant_med_rullator_50c8888a9606ee090c3de72cKilimanjaro-nivå. Damen vänder sig om och ler osäkert. Alla i kön ler snällt tillbaka. Inte jag. Jag kommer att missa mitt tåg. Jag har redan varit hemifrån i tolv timmar. Min familj väntar på mig. Min skärm föreslår att jag ska utplåna henne – pooooffff! När jag kommer springande uppför rulltrappan, som givetvis är avstäng ser jag att avgången är inställd. Alla avgångar till Köpenhamn är förresten försenade eller inställda p.g.a.  signalfel. Jag tar första bästa tåg till Malmö C  för att få vänta i värmen, som så många gånger förr.

Om jag fortfarande varit människa hade jag nog känt sympati med den gamla damen. Visst är det modigt att hon vågar sig ut och handla efter mörkrets inbrott! Hon kanske bara är ensam och vill komma ut bland människor. Men jag och många andra pendlare har de senaste månaderna förvandlats från stressade individer som värnar om  våra medmänniskor till pendlarterminators – rationella, själviska, mekaniska, halvrobotar som är programmerade till att finna den snabbaste vägen till slutdestinationen i pendlingskaoset. Vi terminators känner inte medmänsklighet och  är beredd på att likvidera människor som står i vägen mot målet eller som tar vår kraft; personer som står mitt i rulltrappan, som går långsamt ur tåget, som pratar i tysta avdelningen, som brer ut sina väskor, som är långsamma i ID-kontrollen, som krypkör tåget in på perrongen så man precis missar sin anslutning, som går på spåret och alla andra. Girigt och vant pressar vi oss fram mot den första ersättningsbussen som den vore den sista livbåten på Titanic. Kvinnor och barn eller gamla och gravida skonas inte. Vi har inte som Schwarzeneggers T-600, sänts tillbaka från framtiden av ett datasystem för att utplåna mänskligheten. Vi försöker bekämpa ett irrationellt system i nutiden för att själva överleva

Och de dödliga…

påse3Alla har inte förvandlats till terminators. Några dödliga känner sig fortfarande kränkta, ledsna och uppgivna. Vissa har blivit så desperata att de köpt en bil, bytt till långfärdsbuss eller sagt upp sig. Andra kanaliserar dessa känslor i diverse sociala forum och vissa försöker bekämpa systemet genom att hitta lagtext som stödjer en nordisk passfri union, Schengenavtal eller finstilta resegarantier. De sätter sig demonstrativt i 1 Klass eller trotsar ID-kontrolörerna. Många uttrycker ett konspirationsteoretiskt Stockholmsförakt eller ”Big-brother-fruktan”. Dessvärre är det också en del som också ger sig på tågpersonal och
kundtjänstmedarbetare. Det mest somatiska exempel är en kollega, som har utvecklat en kleptomani och stjäl de små skräppåsarna som finns på Öresundstågen-varje dag. Hon menar att de har den perfekta storleken för hennes lunchboxar. Hon längtar riktigt efter att bli upptäckt så hon får vräka ur sig sin frustration.Commuters-in-London-008

 

 

 

 

 

 

När pendling kan liknas vid tortyr

Långa pendlingstider, trängsel  och förseningar är normalt i en storstadsregion. I riktigt stora städer som Paris eller Beijing ser man till att bosätta sig på samma sida som man arbetar. Jag har under mitt femtonåriga arbetsliv prövat allt från veckopendling till gångavstånd. Jag har utnyttjat tiden till att arbeta, skriva, läsa, sova, äta och lyssna på musik. Det som möjliggör pendling är kontroll-att kunna planera sin tid så att resan blir meditativ. Många Öresunds-pendlare har pendlat i flera år, några före citytunnel och bron  och är därför inte särskilt överkänsliga. Situationen har verkligen förvärrats radialt sedan ID-kontrollerna infördes 4 januari i kombination med redan har svåra infrastrukturproblem.

2015-12-07-07-58-43Man kan faktiskt likna situationen vid dropptortyr. Ingen lider väl av att få en vattendroppe lite varstans på kroppen. Men spänns man fast, så man inte kan röra sig och får droppen på samma ställe, så att känselnerverna på det utvalda stället stimuleras så tätt och långvarigt att vattendroppen upplevs som oerhört smärtsamma, då lider man. Du vet att du kommer att komma för sent till jobbet eller hemmet varje dag, men du vet inte när eller hur länge. Kanske måste du byta till ersättningsbuss, eller bara vänta ett tag. Du vet att din resa kommer att bli oangenäm, men inte om det bara innebär att bli utan sittplats eller att du klaustrofobiskt måste stå vakuumförpackad med andra panikslagna passagerare under en resa med ett tågstopp på obestämd tid. Tågstopp som likt ett chanskort go-spacesi Monopol kan resultera i att du får utrymma tåget eller åka tillbaka flera stationer och vänta på en ersättningsbuss.

1D274907491343-today-bestcase-Parenting-is-Exhausting.today-inline-largeEftersom restiden redan fördubblats genom färre avgångar och troligen förtripplats genom förseningar och inställda tåg, måste du jobba hemma eller jobba över och du kan inte längre utnyttja tiden på tåget. Är du förälder är det svårt att hinna till lämningar/hämtningar och du kan inte ha huvudansvaret för matlagning etc, vilket tär på familjerelationerna. Du hinner inte till ditt yogapass, kan aldrig träffa vänner en vardag och  hinner inte varva ner innan sängdags. Du stressar för att hinna men det är dödsdömt att hålla avtal. När helgen kommer är du död. Droppen kommer, vi vet exakt var men inte när, vi sitter fast om vi inte köper en bil eller säger upp oss.

Min resa till Köpenhamn-Lund en vanlig morgon 6:30 (kan med fördel rappas):se_lokforare_11_756017a

Proppfullt på metron, knappt ens ståplats.( Många väljer numer bort Öresundståget till flygplatsen). Biljettkontroll-kontroll vid Femøren. Id-kontroll på Kastrup, biljettkontroll på tåget, tullkontroll, pass-kontroll i Hyllie, vänta länge, eventuell biljettkontroll igen.

Av på Malmö C. Skynda uppför rulltrappan för att ta ett tåg som avgår tidigare mot Lund, ny biljettkontroll, ibland extrakontroll.

Byte till buss vid Lund C. Alltid ståplats. Visa månadskortet, ibland extra biljettkontroll.

Passerkort, passerkort, passeeeeerkort. Fraaamme!

 Jag har försökt att lyssna på ljudböcker istället för att läsa, men jag måste hela tiden vara beredd på att visa upp diverse plastkort och störs enormt av högtalarsystemet som vrålar ut ursäkter om att tåget är försenat, att det ställs in, att det är gränskontroller eller hälsar nya passagerare välkomna och berättar om anknytning till andra tåg på minst två språk. Inte ens mellan tåget och bussen är man fredad. Trängsel och diverse individer och organisationer pockar på min tid eller pengar och hög karinOgatumusik stressar. Mitt körkort börjar redan bli nött i kanterna. Att jag är gravid gör att jag inte orkar springa till avgångar eller gå i trappor och avstängda rulltrappor längre och varken pendlarterminators  eller dödliga erbjuder mig  sin plats.

 Hemresan är ännu värre, trots att jag inte behöver gå igenom kontroller. På mindre än pressbyråntvå veckor har jag åkt ersättningsbuss tre gånger. Är det för att jag lyckats få bingo på
alla stora förseningar eller sker de så ofta? Tågen, oavsett om det är på morgonen eller eftermiddagen är proppfyllda och inte sällan kör det med ett tågsätt. Alla tiden på dygnet ska ju folk med stora väskor till Kastrup. Oftast tar jag första bästa tåg till Malmö C för att få vänta inomhus. Det är inte längre flyktingar som ockuperar Malmö C, det är sådana som jag som väntar på att komma hem och som kan hela Pocksetshops och Pressbyråns sortiment utantill och tröstäter 4 chokladbitar för tjugo kronor. Tur att Emporia i Hyllie finns som omväxling.

Nästa del om pendlingskaoset över Öresund publiceras den 30 april. 

 

 

 

 

BAKOM FLYKTINGKRISEN GÖMMER SIG EN NATIONELL IDENTITETSKRIS

När man bor i Danmark och pendlar till Sverige, åker man inte bara bokstavligt talat över en bro varje dag, man förvandlas  själv till en mellan två kulturer. Detta gäller inte minst flyktingfrågan, där mina länder är som natt och dag. När det då inträffade en ”flyktingkris” och öresundsregionen blir dess epicentrum, bränner man nästan ut sig av intryck, medial bevakning och i jakten på att försöka förstå varför de länder man bor i reagerar och hanterar detta som de gör. I flera månader har vi pendlare, varje morgon, trängt sig igenom flyktingmassor på tåg och centralstationer, sett barn leka i rulltrappor sent på kvällarna, medan deras föräldrar försöker bygga ett provisoriskt hem. Vi har sett hur frivilligorganisationer gått på knäna, hur överarbetande, extrainsatt myndighetspersonal förtvivlat försökt att fylla de gigantiska hålen i den ordinarie mottagningsverksamheten och hur poliser med dialekter från hela Sverige bett oss att visa ID-kort. När den svenska regeringen reagerade på krisen blev det så drastiskt och ogenomtänkt att relationen till både Skåne och Danmark blev frostigare än någonsin. Vi kan samtidigt se ett Sverige som håller på att genomgå en nationell identitetskris. Därför har min blogg tagit en så lång paus. Detta är det största som har hänt på länge, men det svåraste att sätta ord på.

222091261-toget

We shall over come….

Energin och solidariteten var på topp i början av september. Kanske behövde våra befolkningar den där kicken, som en motreaktion på de högerpopulistiska framgångarna i Europa. I sommarens danska val, där alla valprogram fokuserade på invandring, hade Dansk Folkparti (DF) seglade upp som segrare. I Sverige hade hovebanegaardSverigedemokraterna (SD) otippat blivit det tredje största partiet i valet året innan. En mer restriktiv hållning efter år av generös invandring började vinna terräng. Så kom bilden på den drunknade lilla pojken Alan. det var någons barn och denna någon var desperat. Mer död ville man inte förknippas med och gick man ur huse för att ta emot flyktingarna som vandrade igenom Europa. När Danmark ville registrera flyktingarna som var på väg till Sverige, blev det hårt kritiserade av både svenskar och danskar. Många körde ner leksaker och mat till Malmö Central eller löste flyktingarnas biljetter till Sverige. Frivilligkraften var enorm. Kunde man klara det under andra världskriget, kunde man väl klara det nu. Stefan Löfvén och Angela Merkert manifesterade att originalEuropa inte skulle ha några gränser mot människor som flyr från krig och det fanns kapacitet. Något som de rosades för, också bland danskar. Sverige tog minsann sitt ansvar och var hjältar, medan Danmark helt plötsligt spelade i samma division som Ungern dvs. bland länder som flyktingar ville undvika till varje pris. Danmark gav efter för opinionen och lät flyktingarna oregistrerat passera genom landet. Antalet flyktingar i Sverige tiodubblades för varje vecka och ordet kris och kollaps kom på tal.

 …byts ut mot förtvivlan och desperation

Redan i juni hade UNCHR varnat för att flyktingtillströmningen hade sexdubblats och det fanns inte någon tillstymmelse till minskning, tvärtom. Bidragen till FN:s arbete i närområdena hade kraftigt minskat och flyktingarna hade knappt mat för dagen. Det svenska malmöcentralmottagningssystemet var redan överbelastat 2012 och integrationen sämre än i grannländerna. Ofantlig brist på bostäder, låg sysselsättning bland utrikesfödda pga. svårigheter att matcha kraven på arbetsmarknaden, dåliga skolresultat och social oro i förorterna var ett faktum som trots dess allvar aldrig riktig kommit upp på den politiska dagordningen. Planerade flyktingboende började brinna i Sverige och attentat mot en invandrartät skola i Trollhättan fick en dödlig utgång. Även om Löfvén inte menade att det var ”hans Sverige” gick det inte att blunda för att förbluffande många inte stödjer den generösa flyktingpolitiken. Fler LO-anslutna visade sig rösta på SD än på S. Norska forskare hade tidigare kommit fram till att Sverige har flest högerextrema mordhändelse per invånare i hela Europa och detta hänger ihop med den bristfälliga integrationen och debatten. Men det är inte hela sanningen. Även om många i Sverige faktiskt är positivt inställd till ett mångkulturellt samhälle och invandring, är det få som stödjer en helt oreglerad invandring som man nu kunde se i början av flyktingkrisen och många är kritiska till att skära i biståndet, öka utlandslånen eller höja skatten för att finansiera den ökade flyktingströmmen eller  slopa minimilönen och kollektivavtalen för att skapa jobb. I tidningarna började debattörer fokusera på regeringens handlingsförlamning, det inskränkta debattklimatet och det redan gigantiska sociala utanförskapet.

680@80

Sverige förlorar sin hjältestatus

På Nordiska rådets möte i Reykjavik, fick Löfven kritik för sin asylpolitik. Tänk om alla de som kommer att hamna utanför samhället obehindrat börjar åka till grannländerna och försörja sig på svartarbete. Medan Tyskland började prata om att direktavvisa afghaner, försökte Sverige i det längsta att behålla ansiktet, men journalister, politiker och analytiker började betrakta landet som självdestruktivt, ja ett mardrömsexempel som delvis hade sig själv att skylla. Inte heller verkade det som de andra EU-länderna tänkte ta sitt ansvar. Schengens framtid och EU:s yttre gränser började istället diskuteras. Sverige införde då gränskontroller. Sedan kom terrorattentatet i Paris Terrorister kunde utan problem gömma sig bland flyktingarna och även till synes välintegrerade medborgare, rekryterades av IS. I Sverige skpnedkrekryterades flest IS-anhängare i Europa efter Belgien och igen fick den svenska flatheten en känga. Den svenska regeringen var splittrad. Ideologisk övertygelse stod mot pragmatism och oppositionens ökade stöd. Ett lagförslag om ID-kontroll röstades igenom i riksdagen. Detta för att strypa flyktingströmmen, utan hänsyn till hela Öresundsprojektet och dess tillväxt bygger just på gränslösheten.

larsløkke

”Business as usual” i Danmark

Till och med statsminister Lars Løkke började att rannsaka den egna asylpolitiken och mena att Danmark måste kunna ”se sig själva i ansiktet i framtiden”. Men de där första solidariska veckorna i september verkar inte nämnvärt ha påverkat den danska debatten. Många danskar skäms visserligen över politikerna och kritiserar märkliga lagförslag som försvårar för invandrare, men en politisk förändring är inte nära. Att vara solidarisk mot utsatta, arbeta mycket frivilligt, debattera och öppet förakta politiker och opponera sig mot att staten är vardagsmat. Även om många gör en insats för flyktingar är det är få som pratar om hur bra det är med invandring, som i Sverige. Man problematiserar gärna välfärdsstatens kapacitet och försvåringen av vissa gruppers integration, fastän Danmark endast mottagit 20 000 flyktingar och Sverige 175000 flyktingar i år. Just nu skiljer sig inte det svenska debattklimatet inte så mycket från det danska. I Sverige pratas det nu helt ogenerat om volymer, snabbare avvisningar, transportörsansvar och öka hjälpen i närområdet,  något som var otänkbart att diskutera för  tre månade sedan och antagligen försenade regeringens handlande.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Olika typer av solidaritetsideal och nationalism styr våra länder

Jag har många gånger försökt mig på att förklara danskarnas och svenskarnas olika syn på individen och samhället, något som är viktigt för att förstå vår olika syn på invandring. Professorn i historia, Lars Trädgårdh (#Sverige2050) redogör för två ideal inom solidaritetstanken. Nämligen den om solidaritet inom nationen och den gränslösa som handlar om globala mänskliga rättigheter. Per-Albin Hanssons tanke om nationen/folkhemmet innebar att de som ingår har rättigheter och löfvenskyldigheter. Medborgaren arbetar, betalar skatt och förtjänar sina sociala rättigheter, som vilket annat försäkringsbolag som helst. Man är solidarisk mot andra medborgare och skapar på så sätt jämlikhet. Man ska teoretiskt sätt känna mer solidaritet för en fattigpensionär i Umeå än en EU-immigrant. Trädgård menar att man i Sverige har blandat ihop dessa deal och därför ställs det krav på politiker att se till att de flyktingar som kommer med en gång ska ha samma rättigheter som medborgarna. De som inte tycker samma sak uppfattas som nationalister, främlingsfientliga och rasistiska, ja tom sympatisera med SD:s idéer. Utanförskapet förklaras av strukturell rasism. En riktig svensk är anti-nationalist. Därför har svenska flaggan på skolavslutningar och pompöst firande på nationaldagen varit tabu. I Sverige finns det däremot en annan typ av nationalism enligt professor i statsvetenskap Marie Demker. Nämligen den svenska demokratin, jämställdheten och de medborgerliga rättigheterna. Herman Lindqvist sade en gång att Sverige fortfarande ser sig som en stormakt dvs. mer annorlunda och bättre än andra länder. Detta har levt kvar och förstärkts i efterkrigstiden, då Sverige fick en unik diplomatisk ställning i världen utanför maktblocken. Sverige som inte deltog i kriget,  kunde tidigt exportera produkter till de sönderbombade länderna och  behövde därför arbetskraftinvandring. Sverige blev en stor förebild för många länder och hade en stark röst i FN. Stark USA-kritik, flirtande med socialistiska stater och de fattiga länderna beskyddare, gjorde Sverige till en hjälte. Det är en självbild som fortfarande lever kvar och som vi vill ha bekräftelse för. Den moderna svenska invandringen sträcker sig till 50-talet och fått stöd av alla partier, eftersom den behövdes för tillväxten. Därför är svenska politiker mer enade och positiva. De övriga nordiska ländernas invandring började främst på 80-talet och bestod då av flyktingar som hade svårare att komma in i mycket homogena samhällen.

DK

Danmark har en typisk klassisk nationalistisk hållning, där folket, språket och kulturen står i centrum och givetvis Dannebrogen som är världens äldsta flagga. Precis som i många andra EU-länder, tar dansk debatt utgångspunkt i nationen och det är ett fantastiskt land och med mycket solidaritet mot den som har ett medborgarskap, vilket inte  är så lätt att uppnå som i Sverige. Danmark har en generös välfärd med skyhöga skatter. Mycket av den danska flykting-och invandrardebatten har handlat om välfärden och den danska kulturen och identiteten. Många danskar upplever sig nu inpressad och intvingade i Tysklands och Sveriges gränslösa flyktingpolitik. Att Danmark de senaste 150 åren varit i krig och förlorat stor del av landet till Tyskland, varit ockuperade av Nazityskland och haft tre terrorattentat kan förklara misstänksamheten man har mot yttre hot. Mohammedkrisen uppkom för att några journalister ville testa yttrandefrihetens gränser. Fortfarande är danska debattörer och politiker fixerade vid muslimer, utomeuropeisk invandring och deras eventuella benägenhet att inte respektera danskarnas lagar, värderingar och kultur. Att prata om nationalism menar många  inte behöver vara kontraproduktivt, tvärtom, det kanske är lättare att klara integration om det finns en gemensam kultur med gemensamma symboler.

I flyktingfrågan förstår eller respekterar våra länder inte varandra. Danskar och Svenskar har dock visat samma  brinnande engagemang under flyktingkrisen, så där är det inte medmänsklighet som vi inte har gemensamt, utan vår syn på vår oss själva som nation.

Idag är det nyårsafton och jag har anledning att snart komma tillbaka till ämnet. På måndag börjar ID-kontrollerna på Kastrup. Sverige har helt plötsligt blivit ”bad guy” och den svenska regeringen kommer att få utstå mycket kritik när folk som redan har 15 timmars resväg kanske får 20 timmar och måste säga upp sig. Vi kan bara hoppas att 2016 blir ett mindre blodigt och mer hoppfullt år-för alla! Gott nytt år! Godt nytår!

 

 

 

 

MADPAKKEN- ETT OMVÄNT PERSPEKTIV PÅ FRIHET

 

 madpakke

Får du ångest av att förbereda matsäcken till ungarnas skolutflykter? Föreställ dig att du går upp lite tidigare varje morgon och gör en matsäck – var eviga skoldag, kanske till tre barn med olika dagsbehov. Tänk dig att du gärna vill ge dina barn varierad och hälsosam mat och att det inte finns uppvärmningsmöjligheter eller kylförvaring på skolan och därför blir rester från gårdagens middagsmat inte ett alternativ. Tänk dig alla små plastburkar, flaskor och lådor som kommer hem odiskade. För en svensk förälder kryper det troligen i kroppen av obehag eftersom det redan är besvärligt att förbereda de egna vuxenlunchlådorna. Var det inte för att man bara kunde smeta ner resterna av pasta-bolognesen i en plastlåda, skulle man troligen inte ta med någon matlåda alls. Detta verkar vara ett none-issue för danska föräldrar, att göra lunchlådor ”madpakke”till barnen, ses till och med som en symbol för frihet. ”Det offentlige skall ikke blande sig” vad deras barn skall ha till ”frokost”, för de vet det bäst själva. Dessutom blir det för kostsamt, för i Danmark är skolmaten inte avgiftsfri.

 Synen på standard

Många gånger förundras man över hur annorlunda standarden är i vårt danska grannland.  Det är mer smutsigt och slitet och fortfarande saknar de flesta lägenheter som byggts före 1965 hiss och många lägenheter har fortfarande delad dusch eller toalett. Trappgångarna är små och smala och att baxa upp större möbler är inte att tänka på. Danskarna klagar inte utan är vana att anpassa sig. När jag skulle gå med gamla kläder till Kirkens Nødhjelp, berättade den äldre damen som jobbar där frivilligt ,att hon skulle flytta ner till bottenvåningen i sitt hus. Hon orkade nämligen inte gå i trappor mer. Hon var så tacksam över att det blivit en lägenhet ledig i hennes förening, då behövde hon ju inte lämna sina trevliga grannar efter fyrtio år.

bambatant

Även om Sverige och Danmark har likande välfärdssystem, har den svenska standarden grundats i en tid då länderna vara mycket ojämlika. Sverige förhöll sig neutralt under andra världskriget och kunde i slutet av kriget exportera till de krigshärjade länderna, vilket blev mycket lukrativt, eftersom många länders  industrier och infrastrukturer var sönderbombade och människor hade mist allt. Sverige byggde på så sätt upp en fantastisk ekonomi. Det var precis i det här tidsskedet som skolmaten kom i fokus. Skolans roll skulle vara central i folkhemstanken, då den skulle fostra goda demokratiska samhällsmedborgare. Institutioner tog över ansvaret för barnomsorg och äldreomsorg i och med en ökad urbanisering och att kvinnorna i högre grad skulle ut på arbetsmarknaden. I samband med detta fattade riksdagen ett beslut om kostnadsfri skolmat 1945. Skolmaten skulle dessutom vara lagad, serveras med bröd, smör  och mjölk samt skulle stå för minst en tredjedel av dagsbehovet. (Att den har försämrats de senaste trettio åren, beror på ökade matpriser, oljekrisen och ökade lönekostnader) vilket gjorde att det inte heller blev samma press att laga varm mat på kvällen och ”söndagsmiddag” blev ett begrepp. Fokus på standard och rationalisering blev viktigt. Hemmets forskningsinstitut och andra standardinstitut bildades. Sverige hade med andra ord råd och tid att fokusera på detta tidigt, medan våra grannländer kämpade mot fattigdom. Givetvis var folkhemstanken även ett ideologiskt experiment som saknade motstycke i de andra nordiska länderna och som erkände staten som elitistisk expert. Värt att nämna är att Finland också var ett land som av någon anledning införde gratis skolmat (redan 1948,) medan de andra nordiska länderna behöll matlådan.

Andra prioriteringar

De senaste årens danska debatt om skolmaten har aldrig fokuserat på om skolmaten bör bli avgiftsfri, endast om kommunen eller skolorna bör införa obligatorisk lunch och hur det skall arrangeras då många skolor saknar tillagnings- eller uppvärmningskök. Argumenten för har istället fokuserat på vilka sociala färdigheter barn får av att äta samma sak och de barn som kommer från familjer med knappa resurser och blir beviljade gratis lunch från kantinen inte blir lika stigmatiserade. Om barnen dessutom kunde få vara med och laga mat, skulle det få ett positiv pedagogisk mervärde och resultera i framtida sunda matvanor. Den obligatoriska skollunchen skulle införas 2011, först i vuggestuen/förskolan och sedan i folkskolan. Detta mötte dock starka protester från föräldrar och barninstitutioner.Från att ha initierats som obligatorisk, blev det nu  frivilligt. Föräldrar ville gärna själv kunna välja  vilka dagar barnet skall äta skolmaten och vilka dagar de skulle få madpakke. De förskolor och föräldraföreningar som är mest positiva finns i huvudstadsregionen, medan föräldrar i ”provinsen” gärna vill fortsätta att göra matlådor till sina barn. Argumenten mot har mest varit ekonomiska, att det blir för dyrt och att billig mat har sämre kvalitet och högre pris än den medhavda. I huvudstadsregionen finns en större medvetenhet om matkvalitet och ekologi och ett större centralkök i huvudstaden kan producera till flera skolor och därmed sänka kostnaderna.

Det finns alltså tre argument mot att inte införa obligatorisk skolmat. Dels blir det för dyrt (upp till 900 kr per månad). Dels handlar det om en slags ideologisk protest mot en till synes stalinistisk tvångskollektivisering där staten försöker bestämma vad som är bäst för barnen, inte föräldrarna. Det sista är kanske lite överdrivet, men paradoxen i det danska samhället, som har världens högsta skattetryck men där staten inte får diktera vad som är bäst för den medborgarna genom skatter på fett, socker, tobak, alkohol, kommer jag att återkomma till i min blogg. Samt det sista, kvaliteten på maten kontra madpakken. En del föräldrar menar dessutom attt man faktiskt visar kärlek till sina barn genom att bre rågbröden varje morgon. Det har som sagt aldrig varit tal om att maten borde vara gratis och kanske först då skulle landet-där-folk-är – besatta-av-nedsatta –priser-på-livsmedel kapitulera och tycka det är en bra idé.

Avgiftsfri skola

Aldrig har jag stött på samtalsämnet ”krav på en avgiftsfri skola” i Danmark, vilket är en sådan het potatis i det svenska debattklimatet. När jag har nämnt det för mina danska vänner och kollegor tittar de oförstående på mig. Utbildningen är ju avgiftsfri och har man inte råd med en frukt kan man ju jobba frivilligt och hämta fallfrukt i folks trädgårdar eller liknande. När jag nämner orättvisan med att barn som kommer från resursfattiga förhållanden kanske varken får frukost, gratis skolmat eller näringsrik matlåda, anser många att socialtjänsten får hantera det. De flesta har säkert råd med ett äpple, men ”avgiftsfri skola” handlar om principer, vilket danskarna inte kan förstå.  Även om Danmark har ett högre skattetryck än Sverige, anser  man att det inte är statens roll att lagstifta i onödan och lägga sig i andras livsstil. Det finns dessutom en stor tradition av frivilligarbete, stor utbredd frivilligsektor och ett generöst välfärdssystem med bl.a. gratis sjukvård. Dessutom finns det många gratisaktiviteter, främst för barn och näringslivet ser till att det finns riktigt billiga alternativ i butikerna. Därför ses ingen som ett offer, det finns alternativ och man får själv ansvara för sin situation.  Danskarna vill inte ha pekpinnar, utan man får leva sitt liv lite hur man vill och man heller inte lägga sig i hur andra lever sitt liv. Ett givande och ett tagande. Det betyder inte att danskarna inte får mycket ekonomiskt hjälp eller klagar utan att det inte är lika mycket moraliserande i de här frågorna som i Sverige.

Det finns dock ljuspunkter för oss ”curlade” svenskar som jobbar och bor i Danmark – kantinen på arbetsplatsen. I Danmark investerar många arbetsplatser i en kantin som serverar billig och hälsosam mat. Detta är deras bidrag till sundare medarbetare istället för friskvårdsbidrag. Man kan få en fantastisk buffé med sallad och nybakat bröd för 20 kr. Då behöver man ju inte göra den där matlådan till sig själv varje morgon. Sedan jag började pendla till Sverige har det helt plötsligt blivit himla många matlådor som skall göras varje morgon och dessutom  har kravet på lagad mat varje kväll ökat. Även om jag tycker rågbröd är en genialisk pizzabottten, kan jag inte nöjas med det flera gånger per vecka. Jag har ju trots allt vuxit upp med: pytt-i-panna, falukorv, mandeltorsk, ugnspannkaka, fisk-i-form, ängamat, ärtsoppa-med-fläsk-och-pannkakor, köttbullor och makaroner, köttfärssås-och-spagetti, potatisbullar, blodpudding, korva stroganoff, raggmunk, kåldolmar, fiskpinnar, pannbiff, vad-huset-bjuder, ackompanjerat med Wasa Rågi med normalsalta Bredgott, äppeljuice och mellanmjölk till lunch.

DET DANSKA VALFLÄSKET ÄR PÅ VÄG ATT BRÄNNAS VID

 

fask22

Föreställ dig slutdebatten i det svenska valet 2014. Fredrik Reinfeldt mot Stefan Löfven. Tänk om Reinfeldt hade anklagat Löfven för att göra det attraktiv att gå på socialbidrag och att hälsa alla jordens asylsökande välkommen. Du skulle tänka att nu har han minsann sålt sig till Sverigedemokraterna (SD) för att vinna valet. Men om du då visste att det stod på Löfvens valaffisch ”Skärpta asylregler och fler krav på invandrare” OCH Löfven dessutom anklagar Moderaterna för att vilja släppa in arbetskraftsinvandrare från hela världen som skulle ta svenskarnas jobb. Hade du då inte satt din lilla svenska halvfabrikat-köttbulle i halsen? Socialdemokrati ska väl av något stå för allas lika värde och solidaritet? Givetvis skulle inte detta kunna ha hänt i det i det svenska valet. Istället stod dessa två timida herrar och var sams om det mesta och Reinfeldt uttryckte att han och ”Stefan” står sida vid sida mot rasismen. Men detta händer i vårt grannland Danmark just nu!          -2Den 18 juni är det helt plötsligt folketingsval i Danmark. Jag säger
plötsligt. En dansk statsminister kan tydligen bara utlysa ett val tre veckor i förväg under valåret och väljer det så klart när opinionen är som bäst. Danskarna firar ju inte midsommar som vi gör eller de flesta inte Ramadan, så det är liksom ingen ”big deal”. När valkampanjen endast är tre veckor blir valkampanjen intensiv och engagerande och ni som älskade tv-serien Borgen känner igen er i de starka politiska karaktärerna och utstuderade maktspelet. Folkektingsvalet och kommunalvalet är genialiskt nog inte samma år. När de är d8c821e0df22441b5cb776783a4b13602e29af10bad9db28a5e90b47102d6864kommunalval väljer man vad som påverkar vardagen och när det är folketingsval får ideologin och den nationella självbilden styra. I Danmark är det dessutom endast 2% spärr för partier att komma in i parlamentet och inte 4% som i Sverige, vilket gör att riktigt många partier kampanjar. Samtidigt så är det samma tråkiga blockpolitik som i Sverige, det står mellan två kandidater. Danmark har marginellt högre valdeltagande än Sverige, så valet är något som engagerar danskarna. Vem hinner trötta på en kort och kärnfull valkampanj?

schengen_udlaendingepolitik

Denna ständigt återkommande invandringsfråga

Även om fokusen är på tillväxt och offentliga utgifter, har det retoriskt sett inte sedan valet 2008 fokuserats så mycket på invandring. Samtliga partier lovar hårdare regler och tuffare tag mot invandrare, inte endast Dansk S_fb-card_ARBEJDE_1_922781yFolkeparti (DF) som förövrigt är mer rumsrent än Sverigedemokraterna (SD)eftersom det inte är sprunget ur vitmaktrörelsen utan bildats i Folketinget. Redan 2012 signalerade socialdemokraterna faran med social EU-turism, men det är främst terrorattentatet i februari och FV15_Venstre_presse_943131pflyktingsituationen på Medelhavet som har satt spår i valmanifesten. Man kanske kunde förvänta sig hårdare toner efter ännu en terrorattack. Men i Danmark har man diskuterat IS rekrytering på hemmaplan som alla andra länder. Man har rannsakat sig själv, pratat om extra element och inte lagt skulden på gemene invandraren. Dock debatteras det som vanligt friskt från alla håll och kanter i den danska debatten. Danska TV2 bjöd t.ex. in salafisten Adnan Avdic som öppet och stolt deklarerade att han och andra salafister uppmanade muslimer på nationalgatan att inte rösta. Detta eftersom profeten står över dansk grundlag. Detta resulterade i att flera muslimska församlingar och debattörer stod upp för demokratiska värderingar och ifrågasatte varför han vill bo i Danmark. Poeten Yahya Hassan som skrev en kontroversiell diktsamling om sin uppväxt i ett utsatt område, tänker kandidera till det nybildade Nationalpartiet. Ett parti grundat av andra generationens invandare, som fokuserar på välfärd och utlänningar i utsatta områden och vill ge balans i invandringsdebatten.

Valaffischer_folk-300x195800px-Christiansborg_and_election_postersPeter-Kofod

Valkampanjen – inget att förlora

Har man bara tre veckor på sig, gäller det verkligen att sticka ut och Dennis_Flydtkjær__jpg.mycket raffinerat använda media och olika evenemang. Lågmäldhet och taktfullhet kan man bara glömma. IMG_5496 innan valet börjar det danska Almedalen på Bornholm och i år beräknas besöksrekord. Några
PF-280515-Pindsocialdemokratiska folketingskandidater har skaffat konto på dejtingsiten Tinder och ”raggar” väljare, trots att de inte är singlar. Valaffischer är OK-Sander-Jensenkanskedet mest iögonfallande inslaget. Helt plötsligt efter 27 maj var gatan full av dem och inget mer än valaffischer indikerar på vad just din gata brukar rösta. Jag har alltid bott i radikala statsdelar. Årets snackis är utan tvekan den konservativa 51-åriga kandidaten John Erik Wagner som figurerar swagnerpritt språngande naken på sin valaffisch med orden ”Rösta på Wagner det lönar sig”. Jag har givetvis varit inne och kollat på hans vallöften, han vill ha gratis tandvård. Att anspela på sex i reklam är typisk dansk folkhumor.

 

larslökkehelle

Pest eller kolera

Ja, så känner förvånansvärt många danskar. Både Lars Løkke Rasmussen och Helle Thorning-Schmith har varit impopulära statsministrar och det egna partiet har krävt deras avgång. Vackra Helle, Danmarks första kvinnliga statsminister, som har en långa och imponerande politisk karriär, pol.mag i statsvetenskap, bor i de kultiga Kartoffelrækkerne på Österbro och är gift med en framstående brittisk politiker (Labour såklart) och talar flera språk flytande. Hon kunde vara en Birgitte Nyborg (Borgen), men har inte alls samma pondus. Hånad av det egna partiet för att vara svag och otydlig sedan hon tillträdde. Hon har kallats ”tårta-dekoration”. Hennes popularitet har ökat sedan hon både lyckats hålla ihop landet i finanskrisen och efter terrorattentatet. Kanske handlar det om ren sexism, för karlakarlen och juristen Lars Løkke som också har en imponerade politisk CV, har varit involverad i lite väl många skandaler, både som minister och statsminister, men sitter kvar. Eftersom Lars Løkke verkligen har varit i blåsvädret och Venstre förlorade valet 2011, kunde man ju tänka sig att Venstre skulle ha god tid på sig att få fram en ny kandidat. I Sverige skulle man inte ta några chanser, han hade fått gå redan vid första misstanke. Lars Løkke har låtit sin arbetsgivare betala både privatresor, kasinobesök, kläder och limousiner. När han var hälsominister var han öppet storrökare. Partiet fick dessutom betala sanering av ett hotellrum eftersom han inte ville röka utanför och betalat hans privata rökrum på Christiansborg. Som ordförande för den danska miljöorganisationen GGGI, reste han i Business-Class och bodde på lyxhotell OCH tog familjen med. Men han är en man som säger sin mening-utan krusiduller, sådant älskar danskar. Årets val fokuserar inte så mycket på moral och ideologi. De båda kandidaterna måste kämpa för att framstå som starka ledare som kan hålla ihop ett land och valfläsket på flera miljarder och löften om ”hårdare tag” ska övertyga väljarna. Det starka och tongivande danska näringslivet tror på Løkke och de röda väljarna tror på Helle. Helle måste dessutom sätta stoppa de negativa opinionssiffrorna för socialdemokratin i Europa. Innan Lars Løkke riktigt hunnit bygga upp förtroende hos väljarna övertyga väljaren, utlyser hon val. Smart! Det är ett riktigt rysarval, dött lopp, mätningarna är nästan 50/50.

flask22-2

Väljarna vill ju bara prata om välfärdsstaten

Riktigt mycket omdebatterat valfläsk lovas i årets danska val. Bränt fläsk smakar ju trots allt mer än kokt. Det danska debattklimatet har aldrig liknat det svenska och därför kan man inte heller förvänta att kandidaterna, kampanjerna, ideologierna, engagemanget hos väljare, och budskapen är detsamma. Även om valfläsk oftast är tomma löften, få man inte glömma att detta ska spegla vad väljarna vill ha, de ska mutas. Vad väljare vill ha skiljer sig inte så mycket mellan länderna, vi förpackar det bara annorlunda och våra politiker är visionslösa. Frågan om hur välfärdsstaten bör se ut och ängslan för sänkt levnadsstandard, gömmer sig i debatten om vård, skola, omsorg, invandring, vinst i välfärden, tillväxt, arbetslöshet, utförsäkringar mm. Många känner sig otrygga och pessimistiska. Både SD och DF har på kort tid vuxit till det tredje största partiet men det betyder inte att alla som röstar på dessa är rasister eller att etablerade partier inte vill befatta sig med invandringsfrågor. I Danmark pratar ju alla partier om invandring, men populariteten för DF ökar ändå. Kanske fyller dessa extrempartier på högerkanten ett behov hos många väljare som inte de andra partierna kan tillgodose. Alla fokuserar på välfärdsamhället: högern tycker att det är för paradise-awake-dec-22-2005kostsamt och omhändetagande, vänster på att öka den offentliga sektorn, men ingen fokuserar på att återskapa det trygga, traditionella samhället som en gång fanns och där det var enkelt att leva. Där det inte handlar om att höja eller sänka skatter, utan att bibehålla värderingar och traditioner eftersom man fruktar globalisering och förändring. Allt går för snabbt. Det finns många andra som vill prata om välfärdssamhälle, som inte förknippar invandrare med något hot, utan menar att utmaningen är att fortsätta att kunna erbjuda bra bostäder, gratis utbildning och vård, skäliga löner, studiemedel och pensioner, även om fler behöver nyttja systemet. Den nordiska välfärdsmodellen bygger ju på en icke-global värld, där exporten är ohotad och industrin blomstrar och alla arbetar och betalar skatt och därför står den inför utmaningar. En välfärdsstat bygger på solidaritet (att jag gör om du gör)och är exkluderande mot dem som inte är medlem, vilket de danska socialdemokraterna belyser. I Sverige blir många politiker och debattörer som vill prata om dessa utmaningar anklagade för att ”fiska i grumligt vatten” och gå SD:s ärenden. Detta borde vara en av de viktigaste valfrågorna för både politiker och väljare. Hur kan vi bevara vårt fina system? I Sverige har dock politikerna istället valt att sopa frågan under mattan, i Danmark har politikerna valt att blåsa upp den till oproportionerlig storlek med fel fokus.

Valdeltagandet 2011 var 87,7% i Folketingsvalet. Jag hoppas det blir ännu större i år! 

 Du har väl inte missat blogginlägget om det svenska valet 2014: VI JÄMFÖR INTE ÄPPLEN OCH PÄRON UTAN EN MASSA OLIKA EXOTISKA FRUKTER

YTTRANDEFRIHETEN ELLER HETS MOT FOLKGRUPP-EN POLITISK VATTENDELARE DEL 1

je

12 människor dog på Charlie Hebdos redaktion för exakt en månad sedan. Dessa praktiserade yttrandefrihet på ett sätt som inte passade alla. År 2010 kunde det ha varit Jyllands-posten, som hämnd för att ha publicerat tecknade bilder av profeten Mohammed. Något ”Je-suis-Charlie-fenomen” inträffade aldrig. Trots att fyra av attentatsmännen hade svenskt medborgarskap och Stockholm nyligen hade drabbats av en självmordsbombare, vände Sverige Danmark ryggen med attityden ”Je-suis-absolut-inte-Danmark”. Var det för att attentatet inte lyckades? Ville Sveriges regering använda sitt neutralitetspolitikska kort och skydda de egna medborgarna och exportindustrin eller tyckte man helt enkelt att Danmark förtjänade detta för sin invandringskritiska politik och fanatiska syn på yttrandefrihet? Utanför Eurovision-området är vi tydligen inte särskilt lojala.

Precis när jag hade avslutat min januari-blogg om Grönland, inträffar det fasansfulla attentatet mot den vänstersatiriska tidningen Charlie Hebdo i Paris. Att få möjlighet att blogga och sprida åsikter i de sociala medierna är ett privilegium. Det är också ett ypperligt tillfälle att politiskt resonera kring mina länders olika syn på yttrandefriheten, som mest kommer till uttryck genom debatt om prostitution, feminism och invandring. Som gränsgångare står man mellan två parter som med skräckblandad förtjusning talar om varandras brister. Danskarna vill gärna sätta den tillrättalagda svensken på plats genom att provocera och svensken förfarar sig över danskarnas hårda och ociviliserade debattklimat. Tonen har avsevärt skruvats upp efter publiceringen av Mohammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten. I två delar kommer jag att fördjupa mig i varför danskarna och svenskarna har så olika syn på yttrandefrihet.

590767-editorial-journal-danois-jyllands-posten

Mohammedkarikatyr-krisen

Nej, Jyllands-posten (J-P) publicerade inte bara tolv stycken anstötliga bilder på profeten Mohammed, som en del i den ökade invandrar-och-inte-minst-islam-fientligheten i Danmark i och med Dansk Folkepartis (DF) ökade popularitet. J-P gick ut och bad tecknare att fritt teckna profeten, eftersom många konstnärer och journalister erkände att de inte vågade förekomma med namn i artiklar eller satir rörande islam. En dansk författare skulle bara skriva en faktabok om profeten Mohammeds liv och kunde inte hitta en illustratör som vågade medverka med sitt namn efter mordet på den nederländske regissören Theo van Gogh och Pim Fortuyn. Det hade dessutom skett flera överfall i Köpenhamn under föreläsningar om koranen. J-P ville testa yttrandefrihetens gränser och skapa debatt. Även om alla bilder inte var grova som Kurt Hedegaards, utlöste detta en internationell kris och bojkott av danska varor i de muslimska länderna. Några av tecknarna hamnade på Al-Qaidas dödslista och fick gå under jorden. I Sverige fördömde både journalister och politiker publiceringen och menade att det rörde sig om osmakliga provokationer och inte yttrandefrihet. Samtidigt försökte man förebygga en likande kris i Sverige, genom att utrikesministern fick ett webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas webbtidning och bad ambassadörer om ursäkt för deras räkning. När Anders Fogh Rasmussen vägrade att be om ursäkt och hänvisade till pressfrihet blev han kritiserad av Göran Persson. Fredrik Reinfeldt bjöd senare in ambassadörerna från en rad muslimska länder till en ”dialog”. Egyptens ambassadör lämnar in en kravlista på att bl.a. kriminalisera islamafobi som en del i att modernisera yttrandefriheten och en del andra ifrågasätter västerländsk demokrati. Vi fick sedan vår egen Mohammed-kris i och med publiceringarna av Vilks-teckningarna i NerkesAllehanda och även svenska flaggor brändes. Sverige stod inte upp för sig själv eller Danmark den gången eller 2010, lika lite som vi stod upp för Salman Rushdie på 80-talet. Många av de som då kritiserade J-P har säkert besinningslöst ”likat” ”Je-suis-Charlie” på Facebook utan att reflektera över att Charlie var en av dem som stödde J-P.

Frankrikes president, som av någon blivit hånad i Charlie som en svag ledare med liten snopp, fördömde kraftigt dådet:” den som angriper Charlie, angriper också hjärtat av den franska republiken”.

Det förväntas att ett lands demokratiska ledare står upp för landet och yttrandefriheten, när det blir hotat. Det kräver både styrka, starkt ledarskap och en ”gigantisk snopp eller snippa”.

islamkritik_f2

Alltid rött alltid rätt? Vänsterns politik ifrågasätts

Oavsett om det rör sig om en diktatur eller demokrati har satirteckningar, metaforer och dikter varit ett sätt att kringgå censur. De karikatyrer av amerikaner och judar som sprids i många muslimska länder är tom för grova för Charlie, men kanske enda legitima sättet att få uttrycka sig. Religion-satiren som bibliska karikatyrer kommer ursprungligen från intellektuella socialistiska kretsar och avtog i och med sekulariseringen av Europa. Charlie var en vänstersatirisk tidning, som drev och var kritisk mot alla religioner. Trots detta menar många att en tidning som Charlie aldrig skulle kunna publiceras i våra länder.  I vår skandinaviska länder sägs vänstern ha haft en mer kulturrelativistisk och multikulturell ansats som försvarat kulturell mångfald-också religionsutövning, än i övriga Europa. Detta har setts som en klassfråga. Minoriteter ses som offren och bör beskyddas och skonas från majoritetens satir, provokation och kritik. Att vara en minoritet betyder att man inte förväntas ha kulturell, ekonomisk eller politisk makt och man får inte sparka på någon som redan ligger ner. Minoriteter förväntas också rösta på dessa partier som står för dessa synsätt. Både i Sverige och i Danmark har vänsterns politik ifrågasatts den senaste månaden i samband med attentatet. Många menar att decennier av vänsterpolitik har möjliggjort radikala grupperingar, som inte behöver eller tål att ifrågasättas. Politikens kulturredaktör Rune Lykkeberg (2015) problematiserar detta och menar att det är svårt att se den muslimska minoriteten i Danmark som svag under Mohammed-krisen, eftersom de blev stöttade av hela den muslimska världen. Dessutom är det ju inte alla i en minoritet som är undertryckta och man kan vara del av flera gemenskaper. Många känner sig låsta och förtyckta av den egna gruppen eller samhället för de också vill vara en del av majoriteten.I svensk media anklagas hela vänstern för att beskydda just islamism, det pratas gärna om rasism i riksdagen men inte om salafism i förorten eller hatbrott anses endast kunna begås av majoritetsbefolkningen. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har speciellt fått kritik för deras samröre med radikala grupper som Muslimska Brödraskapet och inte tar förföljelsen av judar på allvar.

Bostadsminister Mehmet Kaplan har även fått kritik för hans uttalande efter attentatet mot J.P: Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga (…) där en utsatt grupp provoceras och där man på förhand skulle förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet. Många menar att en person som har den inställningen inte är en Charlie.

Båda Charlie och J-P hävdar att de endast ville provocera fundamentalister, inte muslimer generellt. Det är ju vanliga, moderata muslimer eller brobyggande imamer som märker av pressen från politisk islam.

  

censorship-ben-heine-e1310571538188

Yttrandefrihet är trots allt yttrandefrihet

Jag förstår båda ländernas perspektiv i krisen.  Även om det är lite märkligt  att en -icke-statirisk tidning som J-P helt plötsligt publicerar Mohammed-karikatyrer, dvs. endast driver med islam, skal man inte vika sig för hot mot yttrandefriheten. Givetvis bör den demokratiska debatten hålla en anständig ton. problemet är kanske att en anständig ton upplevs som ett gummibegrepp som kan tänjas. Varför skall just religiös känslighet värderas högst? Folk kan ju bli kränkta av lite allt möjligt. Samtidigt måste vi ju, i yttrandefrihetens namn, acceptera att det finns personer som är emot abort, samkönade äktenskap, kvinnliga präster och att de också har rätt att utrycka denna åsikt. Vi skall också kunna konsten att balansera debatten så att den inte används till uppvigling, likt Tyskland på 20-talet eller underblåsa näthatet. Vi skall samtidigt skydda minoriteter men framför allt dem som inte vill hänge sig 100 % till en grupps normer, annars misslyckas all typ av samexistens. Vänner har försökt få mig att förstå muslimers reaktion genom att jämföra det med en karikatyr där kungen våldtar prinsessan Estelle. Jag tror inte många svenskar skulle provoceras av att det är kungahuset, vi skulle fördöma den för att det rör sig om ett övergrepp mot ett barn som inte kan försvara sig. Alla Mohammed-karikatyrerna var förresten inte grova, de råkade avbilda profeten.

southpark2010 mordhotades Comedy Central för att de planerade att ha ett Mohammed-tema i sitt 200 avsnitt av South Park, även om profeten Muhammed inte visades. Tittarna fick se en heltäckande björndräkt som sades innehålla Muhammed men senare visade sig vara jultomten i förklädnad. Konstigt nog brydde sig ingen när Muhammed faktiskt avbildades i det 68:e ”South Park”-avsnittet ”Super best friends”, där han leder en superhjältegrupp à la X-Men tillsammans med bland andra Jesus, Buddha, Krishna, Moses och mormonkyrkans grundare Joseph Smith, men det var innan 11 september, mycket har hänt. South park är Charlie Hebdo mer än någon annan, ingen skonas.

Jyllands-posten är den enda av de stora danskar tidningarna som inte avbildat Charlie Hebdos karikatyrer. Redaktionen är bevakat och tre medarbetare står med på Al-Qaidas 9-i –top-dödslista, vilket utgör en tredjedel. Man vågar inte för sin egen säkerhet publicera vilket fått kritik från de andra tidningarna. Har våldet segrat?

ÄR DANMARK EN CYNSIK KOLONIALMAKT ELLER PRAGMATISK VÄLGÖRARE?

åtminstoe
skaermbillede_2011-09-26_kl._10.38.01

”Jag har blivit nedslagen av en grönländare” En eftermiddag på S-tåget från Glostrup. Hon var skitfull och  kunde knappt stå, ändå skulle hon av okänd anledning hindra mig från att passera. Ingen ingrep. Plötsligt slog hon sin ölburk i tinningen på mig. Vi föll. Hon föll värre, rakt in bland cyklarna. Chockad och helt nedträngt av avslagen öl, försökte jag hjälpa denna lilla, lealösa kropp upp. Då reagerar medpassagerna. ”Låt henne ligga, sådana som hon förtjänar det.” Det var min första, nära upplevelse av utsatta grönländare. Gator och torg i Köpenhamn kryllar av dem. De står lägst ner på samhällsstegen, även i de utsatta områdena. De integreras inte i samma utsträckning som andra invandrare men är samtidigt medborgare och borde ha precis samma rättigheter som danskar.

Vi svenskar ser väl Danmark lite som lilleputtlandet utan större eskimosnaturtillgångar, som överdrivet spänner musklerna och hävdar sig som kompromisslös kolonial-och-NATO-makt. Ja, Danmark får år 2015 betydligt fler ”kolonialmaktspoäng” än de andra europeiska länderna. Vi talar inte om några pyttesmå öar i Västindien, vi talar om över 2 miljoner km2 land. Klassiskt scenario: Kolonialmakt invaderar, slår ut den lokala kulturen. europeÅrhundraden senare blir kolonin lämnat med djupa sår, eventuell inbördeskrig. Det gjorde inte Danmark. Istället för att göra Grönland självständigt,  inlemmade man landet i själva kungariket. Om våra fördomar stämmer, att ALLA inuitfolk  saknar ett enzym som bryter ner alkohol och resulterar i omedelbar alkoholism,  är ju detta extra olyckligt i kombination med rotlöshet och kan  förklara deras höga självmordsstatistik, våldstatistik och incest-och våldtäktsstatistik. Men heja Grönland! 2009 får ursprungsbefolkningen tillbaka landet. Nationalismen blomstrar och man raderar danskan som offentligt språk. För att riktigt förstärka askungesagan, verkar det finnas en massa naturtillgångar som kan finansiera nationsbygget, man skall bara hitta investerare. Taddah! Här kommer kineserna in och drar dansken i näsan. Happy end!

Efter några år i Danmark, är den förenklade bilden inte lika självklar längre. Grannar, släktingar, arbetskamrater och vänner är från Grönland eller har arbetat där. Intellektuella grönlänningar och danskar debatterar i media. Det är inte så lätt att bara bryta relationen mellan länderna.

Rune-Christianse2_1383868i

Vem tillhör Grönland egentligen?

ruins-of-Hvalsey-Church

Ruin av Hvalsy-kyrkan från 1100-talet

Grönländare utmålar sig själv som ursprungsbefolkningen som bott där i tusentals år och därför har tveklöst rätt till landet. Detta stämmer troligen inte. Olika folkslag har visserligen bott på ön i tusentals år, men när norska/isländska vikingar kom på 900-talet var landet i princip folktomt. Det var norska vikingar som kolonialiserade och döpte ön (ett propagandanamn för att fler skulle vilja flytta dit). Det var inte helt taget ur luften, under medeltiden var faktiskt världen mycket varmare.
Landet blev en del av Norge. Klimatet blev dock mycket kallare, nordborna dog ut eller attackerades av Thulefolket som kom från Alaska (som införde hundsläde, harpunen och kajaken) Nordbor gjorde come back som
missionärer och handelsmän på 1700-talet. En evolutionsbiologisk studie från Uppsala Universitet (2008) visar att grönländare inte är släkt med Thulebefolkningen, utan har kommit senare från Sibirien. Den danska kolonialtiden började ca 1720. När danskarna överlämnande Norge till Sverige, behöll man Grönland. Inga andra än grönlänningar verkar dock idag göra kulturellt anspråk på ön idag.

800px-Greenland_flag_on_building

I det förfärliga Block P i Nuuk bodde 1 % av befolkningen. ”I årtusende har det präktiga naturfolket, inuiterna, levt i harmoni med naturen. I hyreskasernerna i Sovjetstil var naturen något vi observerade på avstånd. Vi miste vi vårs själ”. Eigil hemlös (Husfori 2013)

Problemen började -efter kolonialtiden

Då Danmark blev ockuperat av Tyskland, skötte USA raljansen. Innan och under kriget hade grönlänningarna kunnat leva i relativ frihet. Det var inte förrän i början av 1950-talet som man tvingades överge sin egen kultur och ingå i de radikal danska samhällsreformerna, som kännetecknade många europiska länder under efterkrigstiden. FN, som hade blivit ett maktfullt organ började användas till att kräva folks rättigheter och krav på

DSCF1827 007 nuuk good nuuk misc xxavkolonialisering. Danmark inlemma istället kolonin i kungariket av ”välvilja” (reds anm). Grönlänningarna skulle nu bli danskar: Att brutalt gå från jägar-och fångst-kultur till industrialiseringen innebar givetvis problem. G-60-planen skulle effektivisera sjukvården, motverka TBC, fattigdom, bildandet av storskalig vinstdrivande fiskindustri och skolor och detta krävde moderna bostäder och administrativa städer. Dansk arbetskraft (som fick bra betalt) vällde in och barn tvångssändes till Danmark för undervisning. Tvångsflyttningar från byar till gigantiska hyreshus blev en brutal förändring av den traditionella grönländska kulturen. Tanken var väl jämlikhet men att ex. tillåta USA att bygga Thule-basen visar att agendan inte var helt transparent. Många grönlänningar fick dock möjlighet att studera på universitet i Danmark och väckte tanken om självstyre och den inuitiska kulturen. När landet delvis blev självständigt tyckte många att det inte var tillräckligt. 2009 är därför ett historiskt år, även om Grönland verkar förbli en del av Danmark.

I vår ursprungskultur var självmord ovanligt och alkohol egede_1-485x272okänt. Omvandlingen av bygd till konsumentsamhällen efterlät ett hav av sociala problem. Som i ett slag med en trollstav var traditioner och kunskaper som berättats från generation till generation ersatt av ett vanebildande tidsfördriv med att spela bingo och ett slaviskt TV-tittande: högljudda amerikanska tv-serier, som de flesta inte förstod ett skit av, eftersom grönländska ord är för långa för undertexter. Jørgen Pedersen, Husforbi ((2014).

 

7475705-nikolaj-coster-waldau-og-nukaka-coster-waldau

Nukaka Coster-Waldau tidigare Miss Grönland nu skådespelare och gift med den berömde ”hunken”  Nikolaj

Grönlänningarnas dilemma i Danmark

2014 bodde det ca.14000 personer i Danmark som fötts på Grönland. En femtedel har ingen kontakt med arbetsmarknaden och är direkt socialt utsatta och många bär på TBC. Även om de flesta grönlänningar är klostvälintegrerade, visar en studie som Grönlands turistråd gjorde att majoriteten av danskarna förknippar Grönland med sociala problem och missbruk.  Endast en bråkdel av de utsatta har kontakt med sociala myndigheter. De som bor i utsatta områden, vittnar om trakasserier från andra etniska grupper som inte dricker alkohol och många menar att det har med deras alkoholdrickande att göra (”Grønlændere i Danmark”, 2012). De flesta utsatta hjemmeloese_2361grönländare flyttar spontant från Grönland, utan att ha förberett jobb, studier eller bostad. Många blir först missbrukare efter månader på släktingars soffor och på härbärgen. Ofta flyr man med en enkelbiljett från arbetslöshet, familjekonflikter, övergrepp och missbruk och känner inte till sina rättigheter, att man måste söka socialbidrag etc. Många barn växer upp i utsatta områden med missbrukande föräldrar. Ett annat stort problem är att många inte kan danska, eftersom språket blivit nedprioriterat i skolan. De hade behövt ett integrationspaket som andra invandrare, med bidrag, praktikplats, bostad, språkundervisning och tolkning. Eftersom de är medborgare har samhället ingen skyldighet att tillgodose detta. Det finns också många kulturskillnader som man inte får hjälp med att förklara. Grönländskans till stor del icke-verbala kommunikation och ödmjukhet är säkert en stor kontrast till danskans vassa armbågar och rättframma framtoning.

danish-sirius-patrol

Danmark bevakar Grönlands gränser med hundsläde-Siruspatrullen

 

images

Grönland kostar mer än det smakar?

Någon ursäkt för övergreppen mot Grönland lär få vänta. Kanske beror det på att Danmark tycker att bidrag och självständighet är tillräckligt. Kolonialmakten bidrar med fyra miljarder danska kronor i årligt stöd till Grönlands knapp 57000 invånare (lika många som på Gotland) och man ansvarar fortfarande för försvaret mm. Regering har sagt att Grönland själva får bestämma när banden skall klippas. Är grönländska politiker beredda på sänkt levnadsstandard och minskade möjligheter att kunna studera och jobba i Danmark? Inga förespråkar en brytning innan naturtillgångar utvunnits. Många danskar tycker att det är orättvist att Danmark inte får del i vinsten men betala ev. 2011.05.11_billede_2naturkatastrofer i samband med utvinning. Tillsvidare är ryggraden i grönländsk ekonomi fiskindustrin, Turismen skulle kunna vara en inkomstkälla. Dock råder det lite konkurrens och en flygbiljett kostar därför minst 15000 kr, vilket både avskräcker turister och utflyttade grönlänningar. Eftersom globaliseringen sätter press på många små språk är det dumdristigt att endast satsa på grönländskan. Kanske kommer engelskan att bli viktigare. Landet är mycket beroende av utlandet för att upprätthålla välfärdssamhället och ha kompetent personal på plats. Låg utbildningsnivå, korruption och nepotism i näringslivet hindrar också tillväxt och många investerare uteblir, vilka är nödvändigt för att kunna utvinna naturrikedomarna. Det behövs mycket arbetskraft för att effektivisera industrin, skapa turism etc. samtidigt är arbetslösheten och bidragsberoende skyhögt. Ekvation måste gå runt innan man klipper med Danmark. Många danska politiker vill se handling och inte mer etnisk romantik och separatism. Självmordsfrekvenser, våldstatistiken mm är tio gånger så hög som i Danmark och det finns ingen socialhjälp att få på Grönland vilket gör att många tar till flaskan eller flyr landet.

Behovet av att bearbeta en kultur

Sociologen Anthony Giddens menar att en kultur utgörs av värden dess medlemmar värnar om och normer som de följer. Om nu de klassiska attributen som kajak och hundsläde kommer från ett helt annat folkslag, och grönländare nu har mer genetiskt dscf9382gemensamt med norrmän än andra inuitfolks så spelar det ingen roll, eftersom alla kulturer är ett hopplock från allt möjligt som ger oss mening. Behovet av en hastig stark nationell identitet är väl inte så konstigt, när landet varit ockuperat i många århundrande av en stat som kulturellt och geografiskt ligger långt borta. Precis som andra jägar-och bondesamhällen har dock utvecklingen varit oundviklig i globaliseringens gryning. Kanske borde ett isolerat land med en befolkningsstorlek som Gotlands ha dött ut om det inte ockuperats, inte minst socio-ekonomiskt. Förutom att hantera det sociala problemen och bygga upp landet, behöver Grönland idag   Danmarks eller något annat lands  kompetens och det behövs merkantil kompetens för att klara att förhandla med investerare och förvalta eventuella, ofantliga och plötsliga statsinkomster. Det behövs också fyllas på med en massa arbetskraft från utlandet och införa lågprisflyg för att bryta isolationen. Detta kommer att påverka kulturen och landet mer än någonsin. Att gå tillbaka till ett traditionellt samhälle är inte lösningen.  Däremot behövs strategier för eventuell självständighet där grönländare själva skall ta initiativ; för uppbyggnad, kompetenshöjning och samhällsbyggnad, inte bara bidrag som släcker sociala bränder.

Sverige inte har visserligen inte lika många kolonialmaktspoäng som Danmark, men vi delar samma dunkla efterkrigshistoria.  40-60-talets mörka social ingenjörskonst som tvångssteriliseringar, tvångsförflyttningar, omhändertagande, rivningar av stadskärnor etc. är dessvärre ett mörkt kapitel i alla de nordiska välfärdsstaters grundande. Det är många minoriteter som förtjänar en gigantisk ursäkt.

julemanden_med_sin_groenlandske_hjaelper

Det är kanske inte konstigt att utsattheten syns mest i Danmark. Trots museum, konst och musik och det fantastiska kulturhuset ”Grönländarnas hus” verkar grönländsk kultur inte har gjort stort avtryck i danskarnas medvetande. Renkött och sälkött går exempelvis inte köpa i matbutikerna och det verkar  inte finnas grönländska restauranger, modebutiker eller återkommande festivaler utanför Grönland. Tragisk nog är det det enda riktiga kulturella avtryck som finns, implementerat av danska föräldrar/tv-att jultomten bor på Grönland. 

 

 

 

 

 

 

 

 

VARFÖR SVENSKARNA BARA INTE HAR EN J-DAG

640px-J-dag_wallpaper_1024x768

Varning på stan. Den första fredagen i november varnar den danska polisen allmänheten för att det kan bli lite stökigt på stan och i det publika transportsystemet. Polisen höjer beredskapen och ökar nykterhetskontrollerna. Prick klockan 20:59 ” faller den första snön” då lanserar nämligen Tuborg årets första julöl/snebajern på hela landets barer samtidigt, ofta med hjälp av lättklädda ”nissepiger”. Ungefär som S:t Patrics Day på irländska pubar, delas huvudbonader och annat kitsch ut med bryggeriets logo på. Den massiva utskänkningen benämns som ”den första snön” eftersom den symboliserar en kick-off inför julens antågande. Brygghästar lämnar Carlsberg-bryggeriet och deras klappande hovar hörs på stans gator. Ölet är lite starkare än normalt och kan därför lätt få konsumenterna att tappa omdömet på den dag som de senaste tjugofem åren blivet till den nationella angelägenheten ”J-dagen.”

Tuborg J-dagnissepige

Visst kan man bli lite avundsjuk på danskarna med sin J-dag och fransmännen med sin Beaujolais Nouveau-release. Det är liberalt, dekadent och våldsamt kontinentalt. För vad har vi svenskar liksom- Kanelbullens dag, Våffeldagen eller gustav-683Fettisdagsdagen som inte har det minsta att göra med release att göra eftersom bakverken går att köpa året runt. De enda unika bakverk är väl egentligen Gustav Adolf-bakelser -till minne av en gammal maktgalen despot som uppgraderade Sverige till en stormakt för fyrahundra år sedan. Något som bara nynazister uppmärksammar i dagens Sverige. Den enda motsvarigheten i Sverige är kanske lutfisken, men när den ska intas är inte helt given. Hursomhelst, danskarna har på relativt kort tid infört en nationell högtid som helt går i alkoholens tecken och kretsar kring hur ett företag lyckats produktplacera en hel nation?

Vi kommer inte från samma alkoholkultur

På chartersemester är vi alla nordbor lika, men på hemmaplan härstammar vi inte alls från samma alkoholkultur. Ett gammalt spanskt talesätt säger att ju längre norrut man kommer, desto mer förslavade är befolkningen av alkoholens förbannelse. Danmark är det enda av de nordiska länderna som inte ingår I “vodkabältet” och är dessutom det enda landet som inte har en statlig reglering dvs. vin-och spritmonopol. Danmark hör liksom de brittiska öarna och BeNELux till “ölbältet” och skall hellre ses som ett land med pubkultur. Öl är en del av den nationella identiteten. Jag måste erkänna att min ölkonsumtion ökade betydligt i både Dublin, Bryssel och nu Köpenhamn. Att ta en öl är som att ta en kaffe och därför blir öldrickandet i dessa länder mer legitimt och utbrett.alkoholbelt

Lite överraskande är det kanske att danskarna ser svenskarna som de verkliga suputerna ”Fuld som en svensker” eller jeg taler flydende svenskbetyder att kasta upp i samband med fylla. Begreppet härstammar från då svenskarna kom/kommer till Köpenhamn och drack sig redlösa. De kontrollerade svenskarna anses inte kunna hantera den stora friheten och glädjen i Danmark. Det handlar I grund och botten inte om kvantitet utan varför man dricker; för att våga och glömma sina sorger eller för att festa och umgås.

461px-krftor_krva_dessa_drycker_90076242

Svenskarna har inte alltid levt i en ”kontrollstat”. För många herrans år sedan tillät kung Adolf Fredrik svenskarna att bränna brännvin så mycket det ville. Hundra år senare reglerades detta eftersom befolkningen höll på att supa ihjäl sig och råg och potatis kom att användas till annat ändamål än mat. Svåra tider och stränga vintrar dränktes i brännvin, som även var ett slags betalningsmedel. När nykterhetsrörelsen kom och motboken infördes blev supande förknippat med synd och en god och duktig medborgare skulle hålla sig nykter. Detta saknade helt motstycke i Danmark, där prästen Grundtvig samtidigt införde mer liberala tongångar och synen på människan som en medborgare som är förnuftig och kan ta vara på sig själv. Detta är något som fortfarande påverkar dansk kultur och gör det svårt att på myndighetsnivå fattar lagar och införa skatter som motarbetar detta synsätt.

Den första julesnön kan bli snökaos

Det finns dock en baksida av myntet-det gör det alltid; i samband med J-dagen ökar misshandel, personrån, rattfylla, nedskräpning och alkoholförgiftning. Bland ungdomar är J-dagen rejält anammat och många ungdomar blir kraftigt berusade långt ner i åldrarna. Tidigare låg J-dagen 1 november men när detta inträffade på en vardag, resulterade det i tomma föreläsningssalar och arbetsplatser dagen efter. Därför beslutade man sig att ändra datumet till första fredagen i november. Detta är kanske den stora baksidan av den liberala alkoholpolitiken. När jag frågar danskar vad det tycker om att personer som är 16 år kan köpa vin och öl i butikerna, säger det att det är rimligt, eftersom det trots allt är 18-årsgräns på alkohol. När de menar riktigt alkohol menar de sprit. Danskarna är medvetna om att det är skadligt, men ändå är det inget parti som diskuterar en lagstiftning. J-Dag_693080yDet finns några komponenter som är viktiga för att förklara den höga ölkonsumtionen i Danmark. Billiga ölpriser i Tyskland har ökat konsumtionen vilket i sin tur har medfört att Danmark känt sig tvunget att sänka skatten på öl och läsk. Dessutom har ölintresset bara ökat och ökat i ett land som redan har en gigantiskt stor ölkultur. Mikrobryggerier har poppat upp som svampar och flera bryggerier brygger sin egen julöl till J-dagen. Så stor tillgång på öl, tillgänglighet och debut i låga åldrar är ett allvarligt hot mot folkhälsan.

 Är vi egentligen så avundsjuka?

Vi svenskar gillar ju också att socialisera med alkohol. Precis som i Danmark så har det aldrig varit socialt accepterat att dricka ensam. Då har man ju problem. I Sverige handlar det dessutom om kontroll, att med andra kanske man kan kontrollera drickandet bättre. Mycket har dock hänt i Sverige under de senaste tjugo åren. Alkoholen är inte lika tabu eller åtråvärt längre.DrunkSwede Sedan Sverige gick med i EU har alkoholkonsumtionen ökat lavinartat. 2004 nådde alkoholkonsumtionen rekordhöjder då införselkvoterna avskaffades. Sedan 2008 har alkoholkonsumtionen dock minskat bland personer under 50 år (alkoholkonsumtionen är fortfarande mycket högre än i mitten av 90-talet). Bland personer över 50 år har konsumtionen ökat. Stödet för restriktiv alkoholpolitik har faktiskt också ökat. Debatten om att avskaffa Systembolaget och 20.årsgränsen har kommit av sig. Detta beror på att kampanjer och föräldrainformation fungerar samt en sund livsstil blivit status. Den där fryntliga, rökande dansken med en öl, pölse och wienerbröd är inte längre något att eftersträva. Danskarna lever mycket mer osunt och har kortare livslängd. Kanske har de som är över 50 år fortfarande en romantisk bild av den danska hygge och en pubertal inställning till alkohol.

kimlarsen

Så egentligen är vi kanske inte så avundsjuka på J-dagen för själva alkoholens skull, utan för att danskar är så förbaskat bra på att fira saker och glädjefullt sluta upp kring högtider och firanden, oavsett om det gäller drottningen nyårstal, Fastelavn, julbord, gatufester, jazzfestivaler eller födelsedagar. Dessutom viftar man gärna obehindrat och obekymrat med världens äldsta officiella flagga, som svenskarna dessutom har kopierat- Dannebrogen. Allt blir liksom lite extra allt och det hela handlar om det berömda ”hygge” dvs. att mycket avslappnat tillsammans njuta av det goda livet där mat och dryck är centralt. Trots att danskarna har en mañana-attityd, sämre privatekonomi och kortare livslängd, kan ingen ta ifrån dem att de blivit korade till världens lyckligaste folk flera år i rad.

tuborg_julebryg

Till sist

Eftersom den danska staten inte kan eller vill hindra folk från att dricka sig redlösa på J-dagen, dyker det ibland upp läkare i media, som ger medicinska rekommendationer hur man handskas med en våldsam J-dag-bakfylla. Värt att prova kanske :

 Rent biokemisk kan det lindre tømmermændene, hvis man indtager en smule alkohol, fortæller læge Jerk W. Langer.

Lav en vodka-banan-smoothie. Vodka er lys alkohol, der ikke giver nye *tømmermænd. Og bananer danner stoffet serotonin, som gør dig i bedre humør, så du ikke har så ondt af dig selv,

  • *tømmermænd=bakfyllor

J-dagur-Føroya-Bjór-300x161J-dagur2014-300x300

PS! En läsare på Färöarna informerade om att att man även firat J-dagen där och då men lokalt producerat öl. Ölet säljs på Färöarnas motsvarighet till Systembolaget, Rúsdrekkasølan (jo de har både reglerad alkoholförsäljning och är inte med i EU) eller billigt på barerna. 

 En läsare i Falkenberg berättade att Carlsberg,som ligger bakom både Tuborg och Falcon, införde en J-dag i J-Dagen_2012_1aFalkenberg och sedermera Stockholm får några årsedan. Även om det troligen aldrig kommer att bli samma folkfest, kan vi kort konstatera: Jo, svenskarnar (stockholmare och falkenbergare) har väl en J-dag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VI JÄMFÖR INTE ÄPPLEN OCH PÄRON UTAN EN MASSA OLIKA EXOTISKA FRUKTER

sverige:dan

Ungefär en gång om året numer, ryker jag och syrran ihop, oftast om trivialiteter som årtal eller personer som var närvarande/inte närvarande eller vem som började lyssna på en viss popgrupp först. Oftast resulterar det i en maktkamp som kan sluta med att vi inte talar med varandra på flera dagar. Syrran brukar tycka att jag är känslig och borde förstå att hon genom sina handlingar visar att hon är en god syster. Jag tycker hon är ologisk och säger dumma och ogenomtänkta saker. Så håller det på, år ut och år in. Omgivningen har alltid konstaterat att vi är olika, men ändå, efter nästan 40 år, ger vi inte upp med att försöka få den andra att förstå. Samtidigt förfasar vi oss med viss förtjusning över den andras primitiva, okänsliga och ologiska sidor. Danmark och Sverige har haft krig 37 gånger sedan medeltiden. Det är inte på långa vägar lika många gånger som jag och syrran, men ändå, en orsak till stereotypbyggande och dåligt kommunikation. Även om man har vuxit upp i samma nordiska familj,  har länderna ändå  olikheter, egenheter och olika förutsättningar. I dessa valtider har jag hört danska kommentarer som att den svenska regeringen är den flämtande kanariefågeln i kolgruvan, eller som den spelande orkestern när Titanic sjönk och att Sverige håller på att förvandlas till ett feministiskt Saudi-Arabien. Från svenskt håll har jag läst att danskarna är bakåtsträvande,  rasistiska och gillar tuttar och öl (Svenskar är inte lika galna i metaforer). Det känns som rena syskongnabbet där båda parter angriper vandrarna, försöker övertyga varandra och kräver att bli respekterade och förstådda. Danskarna vill att svenskarna skall förstå att de censurerar sig själva och andra och svenskarna vill att danskarna skall förstå att de faktiskt kränker människor i yttrandefrihetens namn.

Nu stundar två nordiska val, ett i Danmark och ett i Sverige, redan i höst. På den ena sidan riskerar socialdemokraterna att röstas bort och på den andra sidan riskerar en borgerlig regering att försvinna. I båda fallen finns inte ett självklara politiska alternativ och självklar statsministerkandidat. Lars Løkkes sista år har kantats av allvarliga mutskandaler och Stefan Löfvén är en rätt visionslös. Det är dock jämnt, allt kan hända och därför är båda valen en rysare. Det mest intressanta politiken, sakfrågorna förs i de mindre partierna. Det som är mest sensationellt för en dansk i det svenska valet, är att ett invandrarfientligt parti håller på att bli det tredje största partiet (utan att få ingå i en regering) och ett feministiskt parti har chanser att komma in i riksdagen. Åh, jag hade verkligen en ambition om att skriva en djup, politisk analys som tog avstamp i denna skillnad. Det slutade med att jag inte orkade, det blev mig för övermäktigt, eftersom det  kändes som om att danska och svenska journalister och debattörer som Mikael Jalving, Lena Sundström, Nina Björk, Natalia Kazmierska, Athena Farrokhzad och Dennis Nørmark och en massa bloggare inte möttes i de kritiska debatterna om varandra lands politik, utan talade förbi varandra. Respektive sida pratar faktiskt inte om skillnaden mellan äpplen och päron utan om en massa olika exotiska frukter samtidigt, några oätliga och illasmakande. Det existerar  ingen kunskap eller nyfikenhet på varandras kulturer och debattklimat utan det rör sig mest om stereotypa, kollektiva monologer till hemmapubliken, rasistdansken mot PK-svensken liksom. Jag bestämde mig därför för att prata om olikheten som gör att vi uttrycker oss och tolkar saker olika. Jag älskar ju både mina länders politik och debattklimat.

lego2

Den danska individualismen kontra den svenska kollektivismen

Danmark har väldens högsta skattetryck, starka fackföreningar och kollektivavtal, har färre singelhushåll och stor vana av frivilligarbete(som ligger utanför folkrörelse) ändå har man inte lika stark tilltro till staten som problemlösare. Alla insatser som syftar till att staten vill begränsa den enskildes liv, såsom lagstiftning, institutionalisering, skatt på fett, ses som ett direkt hot mot den individuella friheten. Industrialisering i Danmark kom senare och i mindre omfattning och resulterade därmed i mindre kollektiv mobilisering på statsnivå. I Danmark var det och är det fortfarande många bönder och småföretagare istället för stora industrier. Det är framför allt prästen Grundtvig (googla) som har satt sin prägel på mentaliteten i Danmark i form av liberala, nationalistiska och antiauktoritära tankegångar. Hans människosyn: att det är något gott i alla människor, att människan själv är kapabel att ta tala till sitt förnuft och det som är riktigt för en människa inte är riktigt för alla, genomsyrar det danska samhället. Hans skapade en mer levande kyrka och fler danskar är medlemmar i stadskyrkan än i Sverige. Många ser det som en del i nationalismen. Dock sägs det att det mer frikyrkliga präglar den svenska mentaliteten, dvs. att det finns något som är det riktiga. Man skall göra vad man blir tillsagd eftersom det finns något som är det riktiga och man skall förkunna det för andra så de också gör det riktiga, detta synsätt kan bl.a ses i exempelvis nykterhetsrörelsen. Att vi inte har varit i krig på över tvåhundra år sägs har gjort oss mindre misstänksamma och mer godtrogna. Det är lätt att säga att danskar kanske är lite mer konservativa eller provinsiella, men samtidigt finns det en stor dos liberalism, anarkism och radikalism. Det finns inte heller samma konsensuskultur, vilket personer som arbetar med danskar erfar. Chefen pekar med hela handen och beslut fattas snabbare utan större förankring. Ett avtal behöver heller inte vara hugget i sten och detta smittar av sig på hur man för åsikter, man kan faktiskt ändra åsikt. Danskar visar fler känslor och tycker inte att man behöver vara överens om allt, men man skall vara beredd på mothugg. Dock är de inte lika långsinta, vilket gör att det inte blir risk för ”dålig stämning” som svenskarna gärna vill undvika till varje pris. Så konservatism, nationalism och hierarki blandas med liberalism och anarkism. Paradoxalt eller hur? Men hade Christiania kunnat skaps i Sverige? Danskarna sägs vara jordens lyckligaste folk och minst gelotofobiska av alla folkslag. Dvs. minst rädda för att bli skrattade åt. Detta sägs bero på att kyrkan och staten inte lägger sig i medborgarnas liv i någon större utrsträckning. Svenskarna kommer några procent högre och Asien och Mellanöstern ligger i topp. Att inte vara särskilt gelotofobisk innebär också att man har mycket självironi men också svårt för att förstå att andra inte har samma självironi eller önskar drivas med. En del danskar har ju trampat i klaveret genom åren, vem minns inte Lars von Trier i Cannes , där ett danskt skämt blev så fel på engelska. Eller alla dessa danska debattörer som försöker driva med oss svenskar i  viktiga politiska frågor. När vi svenskar prata allvar om saker som ligger oss varmt om hjärtat skämtar vi inte bort det. Det är oseriöst i våra ögon. Det måste danskarna förstå. Samtidigt måste vi bli bättre på att förstå danskar och deras besatthet av yttrandefrihet och ironiska humor för att kunna se igenom debattartiklar ,föra politiska diskussioner och inte minst kunna bo i det här landet och eventuellt kalla oss feminister utan att känna oss totalmobbade.

feminister

Dansk jämställdhet i en svensk kontext

Många svenskar i Danmark verkar tycka att det är jobbigt att förklara varför de är feminister. Det kan jag förstå, jag är själv feminist och haft många intressanta men tröttsamma diskussioner med danska kvinnor och män. Personer som jag har upplevt som starka och engagerade. Vad många svenskar inte fattar är att problemet inte är feminismen i sig utan vårt sätt att pracka på danskarna att -de -visst –är- feminister- eftersom -de tycker -att –kvinnan- skall- ha -samma -möjligheter -och -rättigheter -som –män, eller att vi inte förväntar/tolererar att någon tycker att vi kan ha fel, eftersom vi tycker det riktiga. Dansk feminism har alltid varit utomparlamentarisk och de associerar, precis som vi svenskar gjorde på 90-talet innan utredningen om könsmaktsordningen, till orakade rödstrumpor på 70-talet. I Danmark är det främst Dansk Folkeparti (DF) som pratar jämställdhet och då i samband med kritik av invandrarfamiljers patriarkaliska familjemönster och hedersvåld.  Danskar tycker främst att vår feminism är obehaglig för att det är en slags institutionaliserad statsfeminism och de tycker det är djupt oroväckande att alla politiker pressas till att erkänna att de är feminister för att inte förlora väljare. Likaså tycker de att de är oroväckande att staten verka försöka utplåna kön genom införandet av hen och könsneutrala förskolor. De tycker inte heller att det nödvändigtvis är fel på att särskilja manligt och kvinnligt. Kort och gott, så fort det kommer in pekpinnar och saker dikteras uppifrån och det handlar om att lansera hela politiska koncept till alla, slår danskarna bakut. Dessutom är det många män och kvinnor som jag varit i kontakt med, so inte förstår hur män skulle gynnas av feminism, eftersom jargongen bland feminismen ibland kan verka diskriminerande mot män och deras sexualitet och att man endast belyser kvinnans situation och fördelar. De tycker att jämställdhet borde handla om individer, som  ibland har  olika kön. Alla vet att män dricker mer än kvinnor och kvinnor tjänar mindre, men man reflekterar inte så mycket i termer av genusteori. Genusvetenskap som disciplin finns inte ens på danska universitet.  Kvoteringar går inte att prata om alls. Däremot är en viktig princip i dansk jämställdhetsdebatt: att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp. Vill man prostituera sig eller köpa sex får man det, men man kan samtidigt vara emot trafficking och (då endast köpa danska kvinnor). Detta är helt främmande för oss svenskar som utgår från att ingen vill sälja sin kropp frivilligt eller kan ha ett harmoniskt och normalt liv som prostituerad.

Jag har nog aldrig mött så många starka. ledande och färgrika kvinnor som i Danmark, både inom politiken, som huvudroller i filmer och Tv-serier. Danmark har en kvinnlig statsminister utan att ha promotat det som en jämställdhetsåtgärd, det hände bara. Sverige är det enda nordiska land som inte har haft det, konstigt nog. Fäderna tar kanske ut mindre föräldraledighet i Danmark men jag tycker att barnen generellt får ta en större plats här än i Sverige och jag upplever inte att papporna är mer frånvarande. Kön i Danmark har dock inte politiseras på samma sätt som i övriga Norden, dvs. inom lagstiftning. Det är med andra ord svårt att mäta om Danmark är mer eller mindre jämställd med en feministisk måttstock. Vet vi vad vi ens menar med feminism i Sverige? Är det så enkelt att endast vilja att kvinnor har samma möjligheter som män, eller menar vi att kvinnor skall samma resultat? Har kvinnor bäst förutsättningar i liberalism eller socialism, bör vi kvotera eller inte? Har partierna en konkret handlingsplan eller är det bara populism? Gör det verkligen någon skillnad att alla politiker kallar sig feminister? Jag har hört att många FI-anhängare i Sverige tycka att riktiga feminister måste rösta på FI, oavsett var de står politiskt. Det ger kalla kårar i min danska del av ryggrader, men också den svenska delen.

rasist

Dansk Rasism i en svensk kontext

Det är skitjobbigt att hela tiden behöva prata om svensk integrationspolitik i Köpenhamn och det känns som danskarna aldrig slutar fråga. De tror dessutom de gör mig en tjänst genom att jag får lov att ”prata öppet om det” utanför Sverige. Danska debattörer verkar var orolig för att vi har en sådan stark självcensur i integrationsfrågor men ler samtidigt lite skadeglatt när SD inte bara kom riksdagen utan nu ser ut att kunna bli det tredje största partiet. Dels har vi inte längre någon rätt att kritisera danskar för att rösta på ett främlingsfientligt parti som Dansk Folkeparti (DF),  dels för att det är ett resultat av att vi inte har ett öppet debattklimat. Många jag känner tycker det både är märkligt men samtidigt beundransvärt att de etablerade partierna hellre förlorar regeringsmakten än att samarbetar med SD. Danske journalisten Mikael Jalving gjorde ett riktigt dåligt reportage i Sverige som han kallade ”tysthetens rike” som gav en förfärlig stereotyp bild av Sverige, men som dessvärre förstärkte danskarnas bild av Sverige som förbudsland med censurerade och politisk korrekta nickedockor till invånare. Danmark har inte alltid varit ett land med frän ton i integrations-och migrationsfrågor. Visserligen har DF satt agendan sedan 90-talet, efter många decenniers mycket liberala hållning, men det var dock i samband med Mohammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten 2005 som danskarna blev besatta av att försvara sin yttrandefrihet till varje pris och framför allt tänja gränser för vad den innebär i verkligheten, oavsett om de blev hotade, bojkottade eller kränkte en stor grupp världsmedborgare. Det känns som det är mer accepterat i Danmark att tudela begreppet ”danskar ”och ”invandrare” och  många danskar med invandrarbakgrund kallar sig ”etniska” som ”etnisk ungdom” ”etniske piger” och det används av båda sidor. Det finns också många tongivande invandrare i det offentliga rummet som både kritiserar sin egen kultur och det danska samhället, som politikern Naser Kahder (Social Radikale) diktare och satiriker som Yahya Hassan och tjejerna i humorgruppen ”Det slører stadig”. Jag vågar påstå att vi inte har motsvarigheter i Sverige-alls. Inte heller har vi Tv-program och tidningar som Information som bidrar med nyanserade analyser och som angriper alla typer av samhällsfrågor, vilket är en viktig del av samhällsdebatten och demokratin. Tvärtom förkastar vi diktaren som Yahya Hassan, även om han också kritiserar Danmark och Det slører stadig har inte översatts och kommit till Sverige.

Jag vill faktiskt inte att de provocerande danskarna skall ha rätt när de gäller självcensuren, men jag måste samtidigt erkänna att när jag kommer över på den andra sidan sundet måste jag linda in samtal om invandring och ursäkta mig innan jag tar upp ämnet.  En allt för spontan kommentar eller en liten felformulering kan stämpla mig som Sverigedemokrat. I själva ordet invandrare ligger en mycket stor diskurs och debattartiklar om ämnet, oavsett om vad det gäller, blir bemötta med våldsam kritik.

Att kunna språket verkar viktigare i Danmark än i Sverige, du skall helst snacka som en från norra Själland, dvs. stöta orden ordentligt. Jag är ju själv invandrare och gått igenom flera års tuff språkutbildning mm. där jag fått mycket kritik för att jag har en svensk accent eller använder svenska ord. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna bli lärare eller liknade. Så det räcker inte med att jag bara är ett ”broderfolk”, det är lika för alla och när du kan språket har du en biljett till allt, vilket är en stor morot till att lära sig danska. Det sägs dessutom att invandrare är bättre integrerade på den danska arbetsmarknaden än i Sverige.

Det är inte många i Danmark som sympatiserar med DF, men de flesta är emot ”fri invandring” och är oroliga för svensk migrationspolitik. Många danska politiker från fler partier har på senare tid, som en konsekvens av att Reinfeldt gick ut och menade att vi måste börjar bli beredde på att invandring kostar, börjat bekymra sig för Sveriges ”massinvandring”. De menar att det kan spilla över och bli Danmarks problem om Sverige inte kan leverera välfärd och jobb. Detta är givetvis också en konsekvens av att den ekonomiska krisen och att arbetslösheten i Danmark stiger, vilket i sin tur spätt på farhågorna för välfärdsturism från andra EU-länder. Så snart immigranterna är svenska medborgare kan de också resa fritt till Danmark, vilket kan tvinga Danmark att införa lika hårda regler mot svenskar som mot andra EU-medborgare, dvs. att det skal kunna försörja sig inom tre månader. Detta är inte något som vi är lika orolig för i Sverige, iallafall inte enligt media. Tvärtom stämplar vi Danmark som hysteriska och rasistiska. Jag hoppas svensk media har rätt, om inte annat kommer det svenska valet att indikera något annat genom ett visst politiskt utslag på söndag.

Hm, nu skall jag knyta ihop säcken på temat syskon. Kanske kommer man aldrig att förstå varandra och alltid prata förbi varandra, men då är det extra viktigt att man förstå varandras utgångspunkt när man börjar debattera och inte utgår från sig själv.  Danskar är mycket imponerade av svenskarnas saklighet och vi avundas den danska avslappnade stilen, så det kan väl inte vara så svårt. Att få kalla saker vid deras rätta namn är otroligt befriande och det gäller ju inte bara feminism och invandring utan alla tänkbara debattämnen. Samtidigt är det någon gång bra att reflektera och tänka efter innan man uttrycker något och kanske hålla en mer civiliserad och respektfull ton. Dock tycker jag att svenskarna fastnar lite för mycket i hur man debatterar och kommer inte vidare i programmet. Tyvärr pyser folk istället anonymt ut i kommentarsfält  och i debatattforum som Flashback och Avpixlat.  Att hålla en respektabel ton borde dock inte vara detsamma som att ”skydda” medborgare från vissa obehagliga diskussioner och och åsikter, även om det sker i all välmening. Jag upplever en viss svensk självcensur i vissa politiska frågor som invandring men också en moralpanik när det kommer till feminism och jämställdhet och det kan lätt resultera i populism. Det är väl ingen äkthet i att en politiker tvingas erkänna sig som  exempelvis feminism, när alla vet att det handlar om att inte förlora väljare?   Vidare upplever jag  inte att Sverige skulle vara mer tolerant eller jämställt än Danmark, men vi slår oss gärna för bröstet. Vi betalar hög skatt för att visa solidaritet, men danskarna som betalar mer skatt  inte så uttalat, utan mer ”det är väl vad en välfärdsstat kostar” Samtidigt skall man inte alltid låta sig förföras av den avslappande och rättframma danska jargongen. När danskarna menar att ingen har rätt att censurera andra, kan detta i längden också bli en form av censur. Om man hävdar att man får säga vad man vill i yttrandefrihetens namn och ingen har rätt till att tala om för en vad man inte får säga, så kan man ju lätt avväpna en meningsmotståndare genom att låta bli att bemöta motargumenten  och på så sätt tysta ner intressanta diskussioner, vilka också är viktiga för ett öppet debattklimat och på längre sikt, demokratin.